Man kan alltid få det man önskar sig

Det krävs så lite för att så ett frö. Ett märkligt mönster i kaffesumpen, klotter på en busshållplats eller kanske bara en ovanligt verklig dröm. Men det kan också vara något helt annat. Som i Klas fall, när han en mörk vinterkväll gick förbi en reklampelare för Coca Cola.

Den föreställde ett litet barn på julafton. Barnet hade just mottagit ett flaskformat paket av en äldre man, förmodligen var hans far eller i alla fall någon form av släkting. Vilket det nu var spelade mindre roll, det viktiga var att man se att det här var paket som barnet önskat sig. I hans ansikte samsades glädje, lycka och tacksamhet om utrymmet. Under bilden stod sloganen ”Du kan alltid få det du önskar dig” i snirklig stil.

I reklamvärlden har en annons tre viktiga uppgifter. Dessa är, i kronlogisk ordning, 1) att få uppmärksamhet 2) att beröra och 3) att få målgruppen att konsumera en specifik produkt. Reklampelaren som Klas stod framför hade både fått hans uppmärksamhet och berört honom, däremot blev han inte sugen på Coca Cola. Det var istället den banala sloganen i kombination med bilden på de lyckliga och naiva barnet som väckte en slumrad insikt hos honom.

När man är barn är allt så självklart, man vet vad man vill ha. Problemet är att få de, man är alltid beroende av att andra ska ge det till en. När man är vuxen är det precis tvärtom, man kan fixa allt själv men man vet inte vad man vill ha, tänkte Klas. Men fortsatte han det behöver inte vara så... . Han läste sloganen igen. För ”man kan ju alltid få det man önskar sig”.

Den dagen steg han aldrig på buss nummer 4 hem, istället tog han tåget och har aldrig setts sen dess.

(skriv om ett frö)

Expresso

- Jag vill ha en.... tankepaus
latte? gissar jag tyst. Sannolikheten är ungefär 85 % och spänning på hur fortsättning av meningen kommer låta är långt ifrån olidlig.
...latte, fortsätter han. Jag tar en latte, tack.
Han lägger upp en tjuga på disken och håller nochalant fram myntfacket mot mig. Men jag har ingen lust att rota fram de resterande sju kronerna. Det är faktiskt hans ansvar och kunden har aldrig rätt om de inte betalt.
- Jaså, jag får ta hur mycket jag vill, undrar jag sarkastiskt.
Han fnyser irriterat och letar själv fram de sju kronorna bland sin växel.

Jag förstår mig inte på servicebranschen. Varför blev det plötsligt exotiskt att träffa någon som som skapar något av direkt fysiskt värde? När blev vi så här rika och varför vill vi lägga alla våra pengar på latte? När jag också blir rik kommer jag köpa choklad.

***

Lunchrummet är en borg, i alla fall på rasten. Övrig tid är det närmast att beteckna det som strejk att vistas där. Jag äter alltid så snabbt jag kan för att få tid att kunna dricka kaffet långsamt. Lätt värt lite ont i magen mot att slippa bränna tungan av sig.
Det uppfattas alltid som slött att vara i personalrummet ensam, men det bryr jag mig inte om. Det är min rast och jag gör vad jag vill med mina tjugo minuterna.
Chefen kommer in och tittar uppfordrande på mig.
- Jaså där sitter du...
Tyst en liten stund.
- Ja och där står du.
Just nu är jag så jävla oberörbar...

***

Julia och jag städar ofta cafét tillsammans. Det är den bästa tiden på dagen. Man går runt med damsugare och mopp samtidigt som man pratar skit och känner sig duktigt för att man har ett arbete. Dessutom är man glad för att man snart får gå hem.

- Vad heter latte i plural? undrar jag
- Lattar kanske?
- Jag tror lattes
- Nä. Jag tror inte man böjer de, jag tror de alltid heter latte. "Två latte tack" liksom
- Jag hade sagt "två lattes"
- Då hade jag skrattat om du beställt av mig

***

Det är kul att ha ett arbete men tråkigt att jobba. Det känns som jag tagit två steg fram och ett steg tillbaka i min tillvaro sedan jag fick anställningen. Ett trevande och halvlyckat försök till att finna ro i den omvärld som jag testar utifrån ett användarperspektiv.

(skriv om att treva)

Jag vill ju bara sova

Klockan var strax innan tolv när Anna, jag och Tim ganska berusade kom tillbaka i Tims lägenhet. Vi kom från en kräftskiva som urartat och skulle fylla på vårt förråd av öl och cigaretter innan vi drog vidare.
Vi stod i den lilla hallen som ledde in till köket som var lägenhetens knutpunkt. Därifrån kunde man sedan ta sig ut till antingen till vardagsrummet eller till en korridor som ledde till två olika sovrum, en litet förråd och toaletten. Planlösningen i Tims lägenhet skvallrade om att den från början varit avseende som ett vindsförråd snarare än ett boende. I de flesta hem finns av en uppenbara anledning toaletten så nära ingången som möjligt och av hygeniska skäl bör köket inte användas som genomgångsrum. Men förmodligen hade en ekonomiskt sinnad hyresvärden någongång insett att man känner mer på lägenheter än lagringsyttrymen och renoverat om vinden. Jag klagade dock inte, Tims hem var bland det mysigaste ställen jag visste och den dåliga planeringen var en del av charmen.
Vi tog plats i köket som nattetid även fungerade som rökrum för att planera vårt nästa drag. Tim började:
- Jag vet att Josse sitter gick till puben i teaternkällaren med ett gäng...
- Ja det låter ju schyst! bröt Anna in och jag nickade.
- ...Fast jag är inte så peppad, jag känner mig trött, fortsatte Tim
- Ähh, kom igen nu, ta dig samman! sa jag och gav honom en skämtsam örfil.
Han mig en hastig irriterad blick.
- Ja, var inte så tråååkigt. Vi kan ju inte dra dit utan dig, sa Anna
- Nä jag vill sova, ni kan visst gå dit. Ni känner ju Josse.
- Men vi vill ha med dig, sa jag och gav hon ytterligare en lätt örfil. Kom igen nu då!
- Men lägg av för fan!
- Nä för du behöver adrenalinet
- Ja var inte tråkigt!
Tim suckade
- Okey, låt mig bara gå på toaletten först, sa han och reste sig.'

Jag och Anna satte på lite musik och och öppnade varsin öl.

- Hur går det på dig psykolog-kurs nu då, frågade jag.
- Åhh det är så tråkigt.
- Jaha, jag trodde man skulle lära sig en massa intressanta saker om människors beteende.
- Det hoppas jag också. Så man kunde ställa en massa diagnoser på sin kompisar, det var sånt jag sett framemot.
- Ja men vad läser ni då?
- Typ bara Freud och hans teorier. Han är så jävla vrickad man fattar inte hur han har lyckats komma på allt.
- Men han tog väl droger och sånt?
- Säkert, det hade i så fall förklarat en del. Man måste typ utveckla ett helt nytt språk för att kunna förklara hur störd Freud är.

Jag skrattade och vi pratade på tills ölen var slut och vi började undra vart Tim tagit vägen. Vi kom fram till att han måste somnad på toan och gick dit för att väcka honom. Anna bankade hårt på dörren:
- Tim, kom ut ur den anala-fasen, vårlade hon och vi skrattade.
Jag var glad och full och stämde in i bankningarna på dörren.
- Timmmmm! Kom ut!! Bajsar du eller?
Det kom inget svar.
- Timmm, jag öppnar dörren, sa Anna i retsamm ton.
Fortfarande tyst.
- Jävla Tim, fan vad han alltid ska hålla på.
- Svara annars öppnar vi!

Men toalettdörren var fortsatt tyst. Jag tog upp mitt körkort och vred om låset. Toaletten hade ett snedtak med ett litet fönster. Det stod öppet och Tim var borta.

- Var är Tim? frågade Anna dumt.
Jag rusade fram till fönstret och tittade ut. Jag kunde inte se någon Tim på den sidan av taknocken.
- Han är inte här!
Anna sprang snabbt in och kollade båda sovrummen och förrådet medan hon ropade hans namn.
- Han är inte där heller!
Mitt hjärta dunkade hårt och jag kände paniken komma
- Men då måste han ju klättrat ut!
- Va!? Fan han blir alltid så jävla konstig sur när han är full. Timmmmmm!!! Kom fram det är inte roligt!!!
Jag övervägde att klättra efter men det var ett trångt fönster och att åla ut på ett tak fyra våningar över marken på fyllan kändes inte smart. Jag prövade istället att ringa hans mobil men den var avstängd.
- Jag rusar ner på gatan och du kollar innergården! sa Anna och vi flög ner för trapporna båda två.
Tim fanns inte där heller och man kunde inte se honom någonstans på taket. Jag visste inte om det skulle borde göra mig lugnare eller mer rädd. Uppe i lägenheten igen bestämde vi oss för att ringa 112 och larma polisen.
- Tim nu ringer vi 112!! vrålade Anna. Jag skämtar inte!
Precis när hon plockade fram mobilen öppnades förrådsdörren. Tim kom ut klädd i morgonrock.
- Förlåt, det spårade ur lite...
Tim berättade att han egentligen bara velat sova och hade hoppas vi skulle lämna honom om han vägrade komma ut från toaletten. Därför hade han låst den utifrån och gått och lagt sig under en hög kläder i förrådet bara för att Anna och jag inte skulle hitta honom på hans rum. När det visade sig att vi inte bara tänkte gå hade han på ren jävelskap legat kvar för att han var sur och irriterad på att vi inte bara kunde acceptera att han inte ville med.
- Jag ville ju bara sova...
Anna gick fram och gav honom en hård örfil.
- Skräms aldrig så där igen!

(skriv om att skrämmas)

Badkarsmusik

Vattnet blir smutsigt direkt när jag tappar upp de. Inte konstigt med tanke på att det här badkaret inte blivit rengjort på år. Jag häller i lite badskum för att dölja de innan jag kliver ner. Det är för varmt och jag känner hur svettendroppar börjar bildas i pannan. Jag öppnar proppen, låter lite vattnen rinna ut innan jag tappar på med kallt. Så håller jag på och justerar tills karet bara är aningen varmare än min kroppstemperatur.

Jag tittar ut genom det sneda takfönstret. Himlen är grå och löven virvlar runt i den hårda blåsten. Man fryser nästan bara av att se de. Jag putar bort lite skum och sjunker ner i karet så långt jag kan utan att näsan hamnar under ytan.

Mobiltelefon börjar vibrera på golvet. Jag vet att det är chefen som ringer och vill att jag ska åka in till jobbet. En kort sekund överväger jag att svara men bestämmer sen att låta bli. Istället lutar jag bara huvudet bakåt så vattnet täpper för öronen. Det här är nog så nära man kommer att vara tillbaka i livmodern och ingen lön i världen kan få mig att kliva upp.

(skriv om lov, lön och löv)

Valtal

Jag är ju ingen talare (skrattpaus), men jag har ett par saker att säga som jag verkligen hoppas ni vill lyssna till. I vårt parti vill vi värna om det rimliga. Skatterna till exempel , måste vara lika stor som friheten. Alltså mittemellan blockens olika extrempolitiker. Att betala skatt ska kännas men det finns ingen anledning att låta det övergå i ren sadism! Men detta är inget utspel för att locka fega och tveksamma mittenväljare (viftar hotfullt med ett pekfinger mot publiken som skrattar nervöst).

Nej, jag brukar säga att vårt parti är till för att alla (konstpaus) och ingen (lättade skratt). Barnen däremot! De är enbart till för alla. Barnens roll kan inte bara reduceras till framtiden, de är även nutiden och dåtiden. Det får vi inte blunda för. I vårt parti står vi för att barn ska vara barn, hur dumma i huvudet och naiva sådana än är!

Miljön är också viktigt, inte minst för dess egen skull. Vi ska värna om den men inte på bekostnad av vår egen tillvaro. Således bör vi låta den vara, må bästa man vinna. Game on, nature! (skratt och applåder)

Tillväxten och jobb är både viktiga och svåra att rangordna. Ingen bör sjukskriva sig och alla bör arbeta. Därför ska vi anställa fler inom vården och på så sätt både behandla de som mår dåligt och samtidigt skapa fler jobb!

Om vi får regeringsmakt utlovar vi ett massivt förstatligande. Mest för att ge fingret åt alla nationalekonomer som säger att det kommer minska variationen på marknaden. Med kraftiga subventioner på alla produkter som är spexiga kommer vi bidra till det mest flippade marknadsutbudet västvärlden någonsin skådat.

Sist och viktigaste måste Skåne befrias från Sverige! (applåder) Ja kollegor och kamrater, Sveriges ockupation och olagliga bosättningar måste upphöra. Som vårt valspråk lyder: "Hellre en muslim än en jävla svensk!!!" (vilda applåder)

(skriv om ett tal)

Ying to the Yang

Ordning och reda, varje dag måste byggas från en stabil grund. Ergo, bra morgonrutiner är en förutsättning för att vara produktiv. Exakt åtta och en halvtimmes sömn ska spenderas på sömn. Tumregeln är att inte störa djupsömnsperioderna. Frukosten bör intas i alfabetiskt ordning - fil, frukt, kaffe och sist ägg.

Man klär sig sedan enligt följande regel: "börja från könet och arbeta dig utåt OCH alltid underkroppen före överkroppen". Men aldrig strumpor först, då framstår man som en psykopat om någon skulle vandra in.

När sedan man är mätt och klädd kan man med gott samvete raka sig och borsta tänderna för att sedan gå ut och ta världen med storm.

(skriv om att skapa balans)

Min kusin och jag

Som små klättrade vi mycket i träd och lekte låtsaslekar. Lik de flesta barn var vi naiva och hade vi en skev verklighetsuppfattning, något som inte förändrades av att vi växte in i tonåren, tvärtom. Där stretade vi emot så gott vi kunde, mot etablissemanget, vuxenvärlden och även mot oss själva, men aldrig mot vandra. Vi blev oskiljbara och byggde vår vänskap som en barriär mot omvärlden. Överallt trodde folk att vi var bröder trots att vi inte ens var släkt. Som en kompromiss mellan det återkommande antagande från omgivningen och den verkliga avsaknaden av blodsband, började vi kalla vandra oss kusiner.

Men likt alla ansvarslösa tonåring växte vi snabbt upp till inkompetenta vuxna. En oundviklig del i den mognaden var en gradvis förvittring av vår mur. Den första sprickan jag minns kom med kaffedrickandet. Jag fascinerade av det medan min kusins var helt oförstående till hur man kan uppskatta något som "luktar bränt och smakar tjära". Det luktar "de luktar tjära och smakar bränt" rättade jag honom och pinade det i mig, tills jag en dag (till min egen stora förvåning) plötsligt började uppskatta de.

Efter det blev våra meningsskiljaktigheter bara fler och i kombination de olika vägar livet obarmhärtigt tvingades ut på växte vi långsamt ifrån vandra. Jag åkte runt hela världen i jakt på mig själv medan han gjorde samma resa hemma. Inget av oss hitta naturligtvis några svar men både en rad intressanta frågor som vi gärna diskuterar när vi träffas och fikar. Jag drickandes kaffe och min kusin zingo.

(Skriv om att hålla ihop)

Slå en signal

Om jag någonsin skulle försöka imponera på en söt kvinna från tiden innan 1870 så hade jag visat hur en telefon fungerar. En makalös uppfinning som gör det möjligt att kommunicera utan behöva ta någon som helst hänsyn till geografiska avstånd. Jag skulle ge henne min gamla Nokia 3310 och själv ta min Eriksson. Sedan skulle det sett ut ungefär så här:

- Gå in i andra rummet och tryck på den gröna knappen när den börjar låta, instruera jag. Sätt den sedan den mot kinden, med ena kortsidan mot munnen och den andra mot örat, så här.
Jag visar på mig själv och blinkar tufft och flörtigt med ena ögat. Hon ler och går förväntansfullt in i rummet bredvid. Jag är tvungen att bita mig lätt i tungan för att inte brista ut i förtjust fniss, gud vad kul det här ska bli!
Sedan ringer jag och hon svarar, sätter telefonen mot kinden och andas i luren.

- Hej det är ja!
- Va?, säger hon skrämt och sedan fnissar hon, hihi
- Hahaha
- Hur fungerar detta?
- Jag vet faktiskt inte! Men visst är det häftigt.

Hon fortsätter och ställa lite frågor om telefoner som jag inte heller kan svarar på och vi lägger på och möts i mitt rum igen.

- Visst var det häftigt!
- Ja, det var en lite kul grej

Jag blir irriterad för att hon redan verkar lyckas smälta överraskningen och hunnit tröttnat.

- Lite kul!? Förstår du att man kan vara varsomhelst och kommunicera med vem som! På andra sidan jorden, inga problem, vi kan prata ändå! Det är bland de häftigaste som nånsin uppfunnits!
- Klart det är häftigt men... Hon nickar mot sin tidmaskinen, behöver varken ta hänsyn till några avstånd, vare sig de mäts i sekunder eller meter.
- Ehh... ja just de

Det uppstår en kort lite pinsam tystnad

- Hur fungerar en sån?
- Jag har inte tid att förklara, haha. Jag måste vidare, hej!

Hon kryper tillbaka in den märkliga maskin hon kom från och stänger dörren. Den mullrar och skakar en stund innan den plötsligt upplöses i tomma intet. Jag står kvar och känner mig dum. Ibland är man bra självcentrerad...

(skriv om en signal)

Snadmalaren

Snadmalarens lever på 3500 meters djup. Den är maskliknande till formen och har tre små fenor slumpmässigt utplacerade på kroppen. Den är helt blind och tillbringar större delen av sitt liv med att gnida sig mot botten. Den märkliga sysselsättning skapar statiskt elektricitet vilket är den enda näring varelsen behöver. Trots att den saknar naturliga fiender och har möjlighet att befrukta sig själv ökar aldrig artens bestånd. Först när en snadmalare dör befruktar den närmaste levande snadmalare sig. Det finns en telepatiskt förbindning mellan alla artmedlemmarna och en tyst överenskommelse att aldrig bli fler. Snadmalaren beståndet har alltid legat stabilt runt sju stycken. Deras roll för ekosystemet är obefintlig och dess existens är en hemlighet för resten av jordens invånare. Trots det fortsätter de idogt sitt bottengnidande och upprätthållandet av sitt bestånd. Mer av tradition än någon annan anledning

(skriv om något oviktigt)

Tetris

Det var som att spela tetris. Varje nya möbel som bars upp för trappan behövde noggrant passas in i det lilla rummet. Rummet var avlångt med dörren på den ena kortsidan och ett fönster mitt emot på den andra. Jag började med att ställa in skrivbordet längst in och fyllde sedan på med resten av möblerna längst de båda långsidorna. Det var bökigt och trångt men efter lite trixande hade jag fått in allt. Det enda lediga utrymmet som fanns kvar var en smal väg från dörren till skrivbordet.

Jag gick fram och tillbaka några gånger på dessa sista lediga kvadratmeterna för att känna in möbleringen. Den kändes som något saknades, den sista tomma golvytan fick mitt arbete att kännas ofärdig.

Från flyttbilen på väggen hit hade jag sett att kvarteret hade en secondhand-hand affär och jag skyndade dit. De sålde mest kläder men jag hittade en grön ryamatta, betalade och skyndade mig tillbaka. Den täckte perfekt det kala ytan. Mitt rum ut som en grönskande dal med möbler som reste sig längs väggarna och ramade det gröna täcket i mitten. Jag kände mig belåten och jag visste att jag skulle trivas här.

(skriv om att möblera)

in Betrieb

Berlin har inga hissar, det är en liten fläck i den annars skinande metropolen. Fast det är lika bra de, spännande möten sker inte i hissar. Det sker någon gång efter midnatt, i överfulla kök, i märkliga lägenheter med betongväggar. Det sker när "rök ej"-skylten på väggen inte längre är ett förbud, utan bara en rekommendation, och handfatet fungerar som askfat. Då finns det spännande mötet i soffan längst in i hörnet och då ångrar du att du aldrig läste tyska i skolan. Men du prövar ändå, din rusiga hjärna har förväxlat din vanliga blygheten med frispråkighet.

Det visar sig att hon är från London, pratar engelska. Vilken tur att du inte valde tyska, nu kan du spanska istället. Det är ett bättre språk och du kan fortfarande kommunicera med kvinnan i hörnet. Du både äter kakan och har den kvar. Hon skrattar när du berättar de. Sedan pratar hon om sig själv medan du matar krukväxten på bordet med glödande fimpar.

Ett tag senare sitter ni en taxi. Både chauffören och hon skrattar gott åt att du använder säkerhetsbälte. De kallar dig "feigling", fegis men du bryr dig inte. Du har högre ambitioner i livet än att dö i en taxi.

I hennes trappuppgång finns inte heller en hiss. Du påpekar det och hon ler. Det gör inget, inga spännande möten har någonsin skett i en hiss, viskar hon. Sedan tassar ni tyst upp. Man måste ju inte störa grannarna bara för att man är full.

(skriv om ett spännande möte i en hiss)

Alla dessa dagar

Jag är i grund och botten en konservativ varelse. Jag gillar inte att kasta mig ut i det nya, föredrar det gamla och trygga. Men skulle man alltid leva så kommer man få ett tråkigt liv, det förstår jag. Därför ser jag till att lära känna rastlösa människor, sådana som kan ta mig med ut i världen (eller i alla fall ur hemmet) någongång ibland. Folk som kan göra mitt liv mera spännande. Det är ett ganska osympatiskt drag. Men jag antar att jag har några sympatiska drag för att kompensera det eftersom jag ändå känner ett gäng sådana personer som fortfarande vill hitta på saker med mig.

Därför var nyåret bra (jag räknar det till de hundra dagarna, för det var först efter tolv som det kom igång). Förutom att det var en trevlig fest så lärde jag känna en massa rastlösa människor. Nu ordnar de utflykter, middagar och resor, som det tar med mig på.

Men sällskap i all ära, mina bästa tiden var dagarna som följde efter nyår. Då jag åkte hem och hade hela lägenheten för mig själv. Där jag kunde vara klädd i morgonrocken hela dagarna och bara pyssla och titta på film. Det är livet de!

(Skriv om det bästa som hänt de senaste 100 dagarna,)

Konstnärsbröd

Hon hatade sin ateljé. De fula tavlorna, de trista skulpturerna och det billiga vita platsbordet som i dag var prytt med en grå degklump. Den låg som en varböld på bordsytan och försökte se oskyldig ut. Det gjorde henne ännu argare, degen liksom allt annat i rummet, var ett bevis på hennes oduglighet. Inget här var oskyldigt! Hon rös av ilska.

Hon tog fram en halvtom vinflaskan ur ett skåp. Öppnade skruvkorken men förmådde sig inte dricka. Istället vände hon upp och ner på den och lät gravitationen kasta ut vinet i vasken. Hon gick av och an i rummet utan att lyckas lugna sig. Till slut stannade hon framför bordet.

Hon tog ett par djupa andetag. Men det gick inte att hålla tillbaka. Hon tog flaskan i dess halsen och med den som klubba gick hon lös på degen. Klumpen var mjuk och varje slag fick den att ändra form och röra sig ut över bordet. Hon fortsatte slå i blind raseri ändå tills degen flutit ut till en tjock pannkaka. Svetten stod och vägde halvvägs ut ur hennes porer, osäker på om den behövdes eller inte och kroppen kliade. Men allt kändes något bättre.

Hon tog ett par kliv tillbaka och tände en cigarett. Tobaken gjorde alltid gott, speciellt i kriser. De hör ihop, som hörn och damråttor. Synd bara att de inte vara längre. Underbart är kort, tänkte hon. Nu kände hon sig lugnare, mer samlad. Värdigt klev hon tillbaka till bordet för en andra rond. Behärskat slog hon slog flaskan mot bordskanten så kroppen splittrades och glasbitarna spreds över golvet.

Sedan stack hon stillsamt men kraftigt degen några gånger med den avslagna flaskhalsen. Hon rökte ytterligare två cigaretter vars fimpar hon tryckte ner i klumpen. Efter de kände hon sig sansad nog att återuppta sitt bakande.

Hon formade degen till en lång limpa, knåda den behövdes hon knappast göra. Sedan la hon in den i ugnen. Så där, tänkte hon, om tjugo minuter har jag en ny vän.

(skriv om att skapa med händerna)

Jag?

Vad är jag? Jag är jag! Men vem är jag? Jag är jag!

John insåg att svaren blev lika banala som frågorna. "Ingen är oumbärlig. Ingen är oersättlig" - så la någon filosof vackert fram de. Utom jag då kanske fortsatte John. För jag följer bara strömmen, utan den tror jag inte att jag finns. En jag-dag skulle i så fall vara en dag när jag mig ur och formade mitt eget "jag". Men det ligger inte i min personlighet att göra något sådant. Det hade alltså inte varit "jag".

(skriv om en jag-dag)

Excess

På söndagarna träffas vi vid köksbordet. Skarans storlek och sammansättning varierar, men brukar ligga runt sex till åtta personer och bestå av en blandning av vänner, boende, respektive, syskon och ragg. Oavsett hur konstellationer ser ut är det alltid trevligt folk. Men i fokus står inte sällskapet utan maten.

Bordet fylls av ägg, bacon, våfflor, korv, frukt, bröd, sallader, sötsaker och vad helst mer folk tar med sig. Det viktiga är inte vad utan hur mycket. Ledordet är excess. Det finns något åt alla, eller rättare sagt, det finns allt åt alla. Dryckutbudet sträcker sig från klassiker som juice och te till konstiga vätskor vi hittat längst in i den arabiska affär på hörnet.

När allt är på plats och alla är samlade börjar frosseriet. Med munnarna fulla av mat diskuteras allt medan himmel och jord. Saften från kött och frukter rinner över hakorna men ingen bryr sig. På söndagar kring köksbordet är avsaknad av bordskick totalt.

Tidensbegreppet blir annorlunda. Man talar inte om minuter och timmar, man talar om antal kaffekoppar man hunnit dricka. Man vräker i sig till man inte kan få ner mer. Sedan lägger man sig i soffan, läser lite tidning och dricker kaffe tills maten sjunkit undan så passatt man kan få ner lite till.

Det har på bara en månad blivit en tradition och nu när jag är på väg utomlands vet jag att det är söndagarna vid vårt köksbord jag kommer sakna mest.

(skriv om en ny vana)

Nyckeln

Det är mörk och tyst. Inget undra på, det är tisdag och klockan är nästan tre på natten. Vanliga arbetare sover plikttroget och de andra som fortfarande är vakna håller sig lugna och fundera på märkliga ting. Hjärnan behöver inte vara utan sol många timmar för att börja tänka galet. Jag sitter bara och väntar på de. Låter tankarna glida i bisarra väderstreck ändå tills en riktigt dum idé börjar ta form.

Tänkt, om jag skulle gå över till min granne och se hur hon bor. Hon är bortrest och jag har fått hennes nyckel för vattna blommor och ta in hennes post. Sånt som snälla grannar gör åt varandra.

Jag förstår ju själv att det är en dum idé. Men ändå får den ligga kvar och näras av min fantasi och nyfiken. Det behövs så lite för att ge dåliga idéer ett eget liv, speciellt vid den här timmen, och snart är jag utanför hennes dörr och vrider om nyckeln.

Jag står i hennes i hall med bultande hjärta och en känsla av förväntan med inslag av skam. Inte helt olikt de allra första gångerna jag tittade på porr. Snarare förvånansvärt likt. Jag för en kort pliktskyldig kamp mellan min moral och nyfiken innan jag bestämmer mig för att fortsätta. Utgången var given.

Lägenheten är en etta. Den rymmer en liten hall som hänger ihop med ett kök, en ännu mindre toalett och ett sovrum. Jag väljer att spara det bästa, sovrummet, till sist och börjar med hallen. Den innehåller, förutom oproportionerligt många skor och mycket kläder för sin yta, inget särskilt. Badrummet är inte så mycket roligare. Mest en massa hud- och hårprodukter. Jag luktar mig igenom hennes igenom hennes schampo-sorter. Hon har fyra och jag fastnar för en av ett fransk märke som doftar mango. De andra är också fruktsorter men jag tycker de luktar alldeles för artificiellt.

I köket finns fem kockböcker och i kylen finns lika många ingredienser. Först blir jag besviken, jag trodde hon gärna lagade mat. Sedan inser jag att hon måste rensat ut innan hon stack, hon ska ju faktiskt vara borta i två veckor. Hennes skåp är desstu mer välsorterat. Mängder med torrvaror. Mycket fint, jag känner mig nöjd igen. Jag är en människokännare.

Därefter går jag in i sovrummet. Jag börjar med att gå igenom hennes bokhylla. Den är fylld med pocketböcker. Det är bra, det betyder att hon läser. Bokhyllor fulla med inbundna böcker är mest till för att imponera. Jag har jobbat med inredning, jag vet. Sedan tar jag itu med rummets lådor. Innehållet är tråkigt. Vad som dock slår mig är att hon har en närmast pedantisk ordning däri. I hennes skrivbordslåda ligger pennorna uppradade efter typ och storlek. Hon kanske är psykopat? Jag är noga med att lägga tillbaka allt på sin plats. Man vill ju inte ha en sån efter sig.

Jag hittar hennes dagbok under sängen och bläddrar lite i den. Men hennes nedtecknade dagar och tankar är trista. Det står mest om prestationsångest. Jag petar runt lite till i rummet innan jag stannar framför sängen. En ny dålig idé dyker upp. Men nu jag vet att det bara är slöseri med tid att försöka bekämpa den. Så jag tar fram snoppen, lyfter upp hennes kudde och ollar omsorgsfullt hela örngottet. Därefter går jag snabbt igenom hela lägenheten, för att försäkra mig om att allt är i samma skick som när jag kom, innan jag återvänder hem.

***

Två veckor senare går jag över för att lämna nyckeln. Hon tackar så gott för hjälpen och säger att jag kan behålla den.

"Det är bra, att veta att du har en. Ifall jag blir utelåst eller om jag vill att du ska släppa in någon kompis till mig. Jag kan ta din reservnyckel också, ifall du vill?"

"Nä, jag är lite känsligt med det. Kan aldrig känna mig trygg om jag vet att någon kan gå in i min lägenhet hur som helst."

"Vadå, tror du att jag skulle gå in och snoka hos dig, eller?"

"Man vet aldrig, i dom lugnaste vatten..." svarar jag med ett leende. Sen skrattar vi båda gott åt mig paranoia.

(skriv om att luras!)

Johan

Han hade blivit blek. Om dagarna var han sällan vaken, än mindre ute. Han föredrog nätterna sa han. Mörkret gav den arbetsro som hans pyssel krävde. Att kombinera toner och rytmer. Om dagarna gick det inte. Han berättade att han kunde nästan känna en torgskräck då solen lyste. Världen blev så stor och han själv så liten.

Han hade blivit mager. Slarvade med maten. När man tittade in i hans rum kunde man få för sig någotannat. Tallrikar med resten från nudelsoppor och pastarätter bildade ett torn på hans skrivbord. Men det var snarare ett vittne på att han inte diskade längre, det äldsta av dem hade stått där i veckor. Bristen på kroppsfett i kombination med hans längd, nästan två meter, fick honom att se närmast utmärglad ut.

Han hade ådragit sig en förkylning som han inte blev av med. Det ständiga snörvlandet var som en koklocka på honom. Som ständigt berättade för oss övriga boende när han smögs sig ut i köket för att laga sitt te.

Han hade börjat jobba deltid. Men han var sällan där. Oftast sjukanmälde han sig, han behövde inte lönen. Han hade modesta utgifter och en del pengar undanlagt. Han sa att han var för feg för att säga upp sig och längtade tills han skulle få sparken.

Trots att vi bodde tillsammans såg ganska lite av varandra. Olika dygnsrytmer. Men ibland hände det att mitt nattliga toalettbesök sammanföll med hans te-kokning. Då, när vi möttes, tänkte jag aldrig på någon av de nämnda förändringarna. För det fanns en till som ännu större. Det var hans blick. Den hade fått ett lyster i sig. Som för att signalera att det fanns ingenting som betydde mer för honom än det han nu höll på med. Att kombinera toner och rytmer.

När det hände kände jag mig alltid blek och tråkig.

(skriv om att blekna)

bridge over troubled water

- "Så, om ingen har något att tillägga rör vi oss vidare till punkt fyra på dagordning. En motion har kommit in rörande ett brobyggande över floden Styx. Motivering lyder: människornas medelålder har de senaste hundra har ökat med nästan 100%. Denna förändring i dödsrikes målgrupp har lett till att våra "besökare" nuförtiden saknar de fysiska förutsättningarna som krävs för den påfrestande resan över Styx. Vi har länge nog blundat för detta faktum och det är dags att vi anpassar oss till tiden vi lever i! Därför föreslår, Hekate, att dödsriket ersätter färjan över Styx med en bro".
Underjordens Gudar började mumla upphetsat sinsemellan.
- "Då öppnar jag för diskussion", fortsatte Hades.
Karon begärde ordet och fick de.
- "Detta är... oerhört! Jag har väl aldrig hört något så... Är detta tacken!!" Karon var så upprörd att han hade svårt att få fram orden
- "Karon, Karon, lugna dig", förmannade Hades. "Du har varit en stor tillgång till dödsriket och ser dig både som en lojal medarbetare och vän" Hades gjorde en konstpaus. Han hade blivit mjuk på äldre dar och samvetet plågades över alla de förhastade och godtyckliga straff han utdelat mot människorna. Kanske var det tid att ge lite tillbaka. Dessutom gillade han tanken på att modernisera sitt kungadöme. Broar, det var minsann framtiden det! Så han fortsatte:
- Men försök att se på det objektivt, Karon. Styx är en en flod av giftigt vätska, jag vet inte ens om det är vatten som rinner där. Giftig vätska, Karon! Det är vansinne att skjutsa över folk med en färja! Tänk efter, är det verkligen ett gott första intryck vi ger våra blivande invånare? Dessutom, vad är den där färjan du använder gjord av? Den är gjord av ben!! Hur tror du det känns för människorna att åka i en sådan? Jag försöker sköta en verksamhet här och dit tillvägagångssätt är inte seriöst....
Underjordens gudar nickade uppskattande mot varandra och Hekante log elakt mot Karon som krupit ihop på sin stol och nu stirrade tillintetgjort i luften.
- "Fast... Nej..." styrkan i hans röst försvunnit. Han var tyst en lång stund innan han fortsatte. "Men vad ska jag göra?"
- Åhh vi ska nog hitta en lämplig uppgift åt dig, orade dig inte, sa Hades mjukt. Låt oss gå till omröstning. Är det mötets mening att bifalla motionen?
Ett rungade ja hördes från deltagarna.
- "Någon däremot?"
Karon hostade lågt.
- Jag finner alltså att det är mötes mening att bifalla motionen! Låt oss fortsätta till punkt fem...

(skriv om en bro)

Flit

Ibland när orken och fantasin sinar tänker jag att jag borde avsluta mina studier i nationalekonomi och skaffa ett glidigt jobb på nån bank. För att sedan försnilla några miljoner till ett Schweiziskt konto att leva gott på. Rikedom är straffet för ett lättjefullt liv.

För inget kräver mer flit än att leva fattigt. Det är inte utan en stor portion stolthet jag berättar om min nuvarande ekonomiska situation. Att vända på varje krona, leta i Konsums containrar efter stängning och gå på varenda vernissage för snittar och vin, är ett tufft liv. Uppfinningsrikedom och uthållighet är bara två av många egenskaper som krävs för att leva på existensminimum. Den som läser tidningen har säkert att förstått att vilken apa som helst kan bli chef. Men säg den som klarar att stå utanför Hemköp hela veckan, nio timmar om dagen och försöka kränga tidningar. Därför beundrar jag ingen mer än den hemlösa Aluma-försäljaren i mitt kvarter.

(skriv om flit)

Bonus!

Lyckan är dubbel när 7eleven stämplar mitt bonuskort. Förutom att jag kommer en ruta närmre en gratis kaffe så känner jag smart. Som om jag lurar systemet. Jag inser ju såklart att det borde kännas tvärtom, att systemet lurar mig. Men jag hade ju köpt kaffet hos de ändå , även utan bonusen, för det finns inga konkurrenter i närheten. Trots de fortsätter 7eleven vänligt att stämpla mig närmre en gratis kopp, helt i onödan. Ha!

(skriv om bonus)

Recension: fredagsmys

Det startar tidigt, redan när pappan lämnar jobbet börjar den goda stämningen krypa sig på. Måndagen känns avlägsen och en god middag följt av lite sällskapsspel ger mig en känsla av hopp inför kvällen.

Men det kulmen nås redan innan "På Spåret". Ingen av deltagarna verkar vara intresserad av att göra tillställningen minnesvärd. De stannar i soffan. Och när sedan "Skavlan" tagit slut och TV tröttnat på att underhålla gör verklitenheten sig påmind. Vinet är uppdrucket och den lätta berusningen har övergått i trötthet. Ljudet från dumburken klara inte längre att hålla borta dunken och skrattet från grannes fest. När den sista personen äntligen lyckats somna med öronpropparna i, känns måndag obehaglig nära.

Fredagsmyset är som bäst en bitterljuv upplevelse som efter en lovande start övergår i en tröttsam och slentrian historia. Det här har vi sett förut och avsaknaden av originalitet är så stor att hela förloppet känns pinsamt. Efter föreställning sitter man som betraktare kvar i mörkret med en känsla av tomhet och skam. Kanske är det de som är tanken bakom? Ett slags sjukt socialt experiment? Jag vet inte och jag bryr mig inte heller, för jag tröttnade redan under "På spåret".

// Kimm

Sista natten

Först är allting vitt. Sedan fylldes tomrummet långsamt och under möda med ord. Detta pågår tills arket är ungefär halvfullt, eller i detta fallet, halvtomt. Därefter får pappret vila en stund (ungefär så lång som det skulle ta för en misströstade människa att göra i ordning och dricka en kopp te). Sedan återupptas arbetet igen, nu med förnyad energi. Pilar dras mellan styckena, meningar stryks över och skrivs om ända tills den ursprungliga texten förvandlats till oigenkännlighet. Ett högt stön av vanmakt markerar att processen börjar gå mot sitt slut. Lite klotter och ändringar till innan sidan rivs ut, omsorgsfullt skrynklas ihop och landar i papperskorg. Denna uppsatsen kommer aldrig bli färdig....

(skriv om att vara oförmögen)

Ejé - Del I

Ejé var ett original. Det var inte en självvald roll. Men eftersom han saknade både pengar och förstånd fanns det inte mycket annat att välja på. Däremot hade han massor av tid. För Ejé vill inte skaffa ett jobb, han var en tänkare - ett farligt yrke för någon i hans sits. Det hade funnits mycket mera passande sysselsättningar för en person med hans kompetens. Till exempel hade han kunnat stå utanför ICA och fråga dess kunder om de kunde undvara växel, eller hade han kunnat leta burkar i parken, eller kanske skaffa massa katter och hoppas att staten skulle förse honom med något slags bidrag.

Men dessa beprövade kort var ingenting för Ejé, han hade ambitioner. Han hade bestämt sig för att bli en förmögen filosof. Hade Ejé haft någon vän med i alla fall ett uns av förnuft hade denna kunnat berätta för Ejé att hans dröm helt saknade verklighetsförankring. Ingen i detta samhället kan försörja sig på att tänka, än mindre bli förmögen på det.

Tyvärr hade Ejé bara en ytterst modest skara bekanta. Där den vettigaste hette Holger och tillbringade dagarna med att jaga svanar i parken. Ingen fanns alltså för att stoppa Ejé och en kall decembernatt satte han sig vid köksbordet, utrustad med penna och papper, för att påbörja sin karriär som filosof.

Det gick dåligt. Förutom sina ambitioner hade Ejé endast en ytterligare resurs till förfogande, nämligen tid - vilket han, som tidigare nämnt, hade i överflöd. Och är det något som är värre än att sakna tid när man ska skapa, så är det att ha för mycket av de. Det finns inget som hämmar kreativiteten mer. Så efter tre veckor hade Ejé inte kunnat få fram mer än en liten osammanhängande text, som löd:

"Människan är skapad så att hon måste äta för att överleva - alltså existerar mat. Eftersom föda kan ta många former, exempelvis bröd, morötter och hund, kan man bevisa att dessa finns och har ett syfte. Man kan även äta människor vilket bevisar att vi verkligen existerar och vår existens har ett syfte (men detta syfta är inte nödvändigtvis att bli uppätna av andra människor). Saker man däremot inte kan rättfärdiga utifrån filosofiska resonemang är till exempel schampo, sten och moln, eftersom dessa kan man inte äta."

Ejé var förvisso galen men han var inte dummare än att han förstod att den texten inte skulle få något kommersiellt genombrott. Därför var den inte heller värd att lägga ner mer energi på. Men han tvivlade ändå inte på sin förmåga och var övertygad bara om hans kreativitet bara fick en hjälpande knuff skulle han kunna börja producera sitt mästerverk som skulle göra honom både berömd och förmögen.

Han beslöt att börja med narkotika klassade preparat - ett tillvägagångssätt som en rad av genier i skaparkris hade använd innan honom. Dessvärre saknade han både kontakter och pengar, två viktiga faktorer för att skaffa knark. Efter ett misslyckat rånförsök mot ett av stadens apotek, där han med nöd och näppe undkom polisen bestämde sig Ejé för att använda en mer lättåtkomlig men fullt potent drog - kaffe.

Tricket med att berusa sig med kaffe är att 1) använda pulver-form (innehåller mera gifter) 2) att dricka mycket, stark och snabbt. Ejé gjorde så och varje kväll drog hans i sig fem stora koppar pulverkaffe (som mest påminde om tjära i både smak och konsistens) rakt efter varandra. Det funkade över förväntan. Hela hans kropp drogs samman i kramper och han ansattes av kraftiga hallucinationer. En gång såg han Gud, en annan gång en katt som bajsade i hans brödrost, en tredje gång såg han sig själv som asiat. Han valde att utgå från att den med Gud nog hade varit den mest sanningsenliga. Denna andliga upplevelse gav Ejé förnyad kraft att ta tag i sin dröm, med gud på sin sida kunde inte ingen tid i världen hindra honom.

Så påbörjade han pånytt sitt arbeta. Han fortsatte med sina kaffe-sessioner men inte lika våldsamt som tidigare. Han drack tills han skakade och hans tankar började bli febriga. Sedan skrev han ner mängder med olika substantiv och verb som han parade ihop. Det kunde bli något i stil med: "kärlek är luft - tegel är avundsjuka". När han sedan kom till sans gick han ut på wikipedia och kollade upp den fakta han behövde för att stryka sina resonemang. Sedan förde han långa diskussioner med sig själv där han agerade både opponent och försvarare till sin tes. Efter de justerade och utvecklade han den så gott han kunde och såg sedan över den på nytt med kritiska ögon. Därefter förkastade han den oftast - han var en hård kritiker.

Men övning ger färdighet och efter ett par månader började Ejé bli en mästare på att försvara sina alster. Nått år efter sin uppenbarelse fick han sitt första alster publicerat. "Alfabetet är sanning - Hårväxt är makt", den fick lysande recensioner. "En uppgörelse med vår västerländska slit och släng-livstil och en obeveklig kritik mot service samhället" - löd Daldemokratens recension. "En ögonöppnare, för oss alla, som visar på vänsterns bristande moral" skrev Johan Norberg i krönika.

För Ejé var det uppenbart att inte någon hade förstådd verket men det gjorde inget. Hans två mål var berömmelse och rikedom vilka han nu uppnått. Egentligen hade hans plan varit att bara dra sig tillbaka och leva gott på sin förmögenhet. Men dammen hade brustit och ur honom rann en störtflod av filosofiska resonemang som bara måste komma i tryck.

fortsättning följer

(i alla fall om det kommer ett lämpligt tema på skrivpuffen)

(skriv om att vara förmögen)

Två röda

- Tid är pengar, ergo pengar är tid. Så enkelt är det givetvis inte men nästan. Man kan se pengar som is och tid som vatten. Pengar är tid i fast form som man kan byta, spendera eller spara.

För länge sedan, när folk brände häxor och försökte bota lunginflammation med kiss, förstod man sig inte på pengar. Då behövdes en stor guldreserv för att garantera värdet på valutan, annars trodde inte folk på den. Men idag vet vi vad pengar i själva verket handlar om: tid! Den enda reserven vi behöver är tryggt förankrade i vår egen dödlighet.

- Är det därför du inte svarar när jag ringer?

- Ja ibland, fast oftast för att jag glömmer sätta igång ljudet efter jag varit i skolan.

(skriv om att plundra)

Litteratur, ett ändlöst hor

Det är ett helvete att läsa böcker. Förutom att det är jävligt ensam, så tar det en massa tid och kräver en övermänsklig dos koncentration om man ska hålla på en längre stund. Dessutom är 99 % av allt man läser sämre kopior eller variationer av böcker man redan plöjt igenom. Lite då och då kan man dock stötta på något helt nytt som får en att skratta, gråta eller helt enkelt bara stå och dunka huvudet i badrumsspeglen för att det är så bra. Men det är inte ofta och på sikt blir jag inte alls glad för de. För hade inte dessa verk dykt upp hade jag säkert skaffa en ordentlig hobby istället, typ någon idrott, som förutom att det är socialt även är bra för hälsan. Men alltid kommer någon hjärtlös själ i vägen för detta genom att ge mig en bok med stort B. Personen hade lika gärna kunnat glömma köpa den alkoholfriaglöggen till AA-gruppens julmöte.

Så när man då har läst denna dära boken med stort B och känner sig lätt pånyttfödd och full av inspiration får man ofta idéen att ta tag i problemet en gång för alla. Att själv börja skriva lite läsvärda böcker så folk slipper sitta och ta sig igenom samma trista grejer om och om igen.

Men snabbt inser man att om det bara är ett vanligt helvete att läsa böcker, ja då är det fan Dantes inferno vi talar när det kommer till att skriva dem. Det är ännu ensammare, krävera ännu mer koncentration och tar så jävla mycket längre tid! Dessutom upptäcker man snabbt, att det kräver en viss fantasi och språklig begåvning. Så istället för att knappa fram några nya mästerverk märker man att man snarare sitter och kopierar andra författare som man gillar och därigenom bara kommer bidra till att öka kvoten smörja ute på marknaden.

Då jag inser detta orkar jag inte fullfölja utan läger ner skrivandet och återupptar läsandet. Nu med en vördnad för varje författaren som orkat skriva en hel bok. Att den sen skulle vara originell också känns som att begära för mycket...

(skriv om att kopiera)