Slå en signal

Om jag någonsin skulle försöka imponera på en söt kvinna från tiden innan 1870 så hade jag visat hur en telefon fungerar. En makalös uppfinning som gör det möjligt att kommunicera utan behöva ta någon som helst hänsyn till geografiska avstånd. Jag skulle ge henne min gamla Nokia 3310 och själv ta min Eriksson. Sedan skulle det sett ut ungefär så här:

- Gå in i andra rummet och tryck på den gröna knappen när den börjar låta, instruera jag. Sätt den sedan den mot kinden, med ena kortsidan mot munnen och den andra mot örat, så här.
Jag visar på mig själv och blinkar tufft och flörtigt med ena ögat. Hon ler och går förväntansfullt in i rummet bredvid. Jag är tvungen att bita mig lätt i tungan för att inte brista ut i förtjust fniss, gud vad kul det här ska bli!
Sedan ringer jag och hon svarar, sätter telefonen mot kinden och andas i luren.

- Hej det är ja!
- Va?, säger hon skrämt och sedan fnissar hon, hihi
- Hahaha
- Hur fungerar detta?
- Jag vet faktiskt inte! Men visst är det häftigt.

Hon fortsätter och ställa lite frågor om telefoner som jag inte heller kan svarar på och vi lägger på och möts i mitt rum igen.

- Visst var det häftigt!
- Ja, det var en lite kul grej

Jag blir irriterad för att hon redan verkar lyckas smälta överraskningen och hunnit tröttnat.

- Lite kul!? Förstår du att man kan vara varsomhelst och kommunicera med vem som! På andra sidan jorden, inga problem, vi kan prata ändå! Det är bland de häftigaste som nånsin uppfunnits!
- Klart det är häftigt men... Hon nickar mot sin tidmaskinen, behöver varken ta hänsyn till några avstånd, vare sig de mäts i sekunder eller meter.
- Ehh... ja just de

Det uppstår en kort lite pinsam tystnad

- Hur fungerar en sån?
- Jag har inte tid att förklara, haha. Jag måste vidare, hej!

Hon kryper tillbaka in den märkliga maskin hon kom från och stänger dörren. Den mullrar och skakar en stund innan den plötsligt upplöses i tomma intet. Jag står kvar och känner mig dum. Ibland är man bra självcentrerad...

(skriv om en signal)