Det krävs så lite för att så ett frö. Ett märkligt mönster i kaffesumpen, klotter på en busshållplats eller kanske bara en ovanligt verklig dröm. Men det kan också vara något helt annat. Som i Klas fall, när han en mörk vinterkväll gick förbi en reklampelare för Coca Cola.
Den föreställde ett litet barn på julafton. Barnet hade just mottagit ett flaskformat paket av en äldre man, förmodligen var hans far eller i alla fall någon form av släkting. Vilket det nu var spelade mindre roll, det viktiga var att man se att det här var paket som barnet önskat sig. I hans ansikte samsades glädje, lycka och tacksamhet om utrymmet. Under bilden stod sloganen ”Du kan alltid få det du önskar dig” i snirklig stil.
I reklamvärlden har en annons tre viktiga uppgifter. Dessa är, i kronlogisk ordning, 1) att få uppmärksamhet 2) att beröra och 3) att få målgruppen att konsumera en specifik produkt. Reklampelaren som Klas stod framför hade både fått hans uppmärksamhet och berört honom, däremot blev han inte sugen på Coca Cola. Det var istället den banala sloganen i kombination med bilden på de lyckliga och naiva barnet som väckte en slumrad insikt hos honom.
När man är barn är allt så självklart, man vet vad man vill ha. Problemet är att få de, man är alltid beroende av att andra ska ge det till en. När man är vuxen är det precis tvärtom, man kan fixa allt själv men man vet inte vad man vill ha, tänkte Klas. Men fortsatte han det behöver inte vara så... . Han läste sloganen igen. För ”man kan ju alltid få det man önskar sig”.
Den dagen steg han aldrig på buss nummer 4 hem, istället tog han tåget och har aldrig setts sen dess.
(skriv om ett frö)
måndag 25 oktober 2010
måndag 18 oktober 2010
Expresso
- Jag vill ha en.... tankepaus
latte? gissar jag tyst. Sannolikheten är ungefär 85 % och spänning på hur fortsättning av meningen kommer låta är långt ifrån olidlig.
...latte, fortsätter han. Jag tar en latte, tack.
Han lägger upp en tjuga på disken och håller nochalant fram myntfacket mot mig. Men jag har ingen lust att rota fram de resterande sju kronerna. Det är faktiskt hans ansvar och kunden har aldrig rätt om de inte betalt.
- Jaså, jag får ta hur mycket jag vill, undrar jag sarkastiskt.
Han fnyser irriterat och letar själv fram de sju kronorna bland sin växel.
Jag förstår mig inte på servicebranschen. Varför blev det plötsligt exotiskt att träffa någon som som skapar något av direkt fysiskt värde? När blev vi så här rika och varför vill vi lägga alla våra pengar på latte? När jag också blir rik kommer jag köpa choklad.
***
Lunchrummet är en borg, i alla fall på rasten. Övrig tid är det närmast att beteckna det som strejk att vistas där. Jag äter alltid så snabbt jag kan för att få tid att kunna dricka kaffet långsamt. Lätt värt lite ont i magen mot att slippa bränna tungan av sig.
Det uppfattas alltid som slött att vara i personalrummet ensam, men det bryr jag mig inte om. Det är min rast och jag gör vad jag vill med mina tjugo minuterna.
Chefen kommer in och tittar uppfordrande på mig.
- Jaså där sitter du...
Tyst en liten stund.
- Ja och där står du.
Just nu är jag så jävla oberörbar...
***
Julia och jag städar ofta cafét tillsammans. Det är den bästa tiden på dagen. Man går runt med damsugare och mopp samtidigt som man pratar skit och känner sig duktigt för att man har ett arbete. Dessutom är man glad för att man snart får gå hem.
- Vad heter latte i plural? undrar jag
- Lattar kanske?
- Jag tror lattes
- Nä. Jag tror inte man böjer de, jag tror de alltid heter latte. "Två latte tack" liksom
- Jag hade sagt "två lattes"
- Då hade jag skrattat om du beställt av mig
***
Det är kul att ha ett arbete men tråkigt att jobba. Det känns som jag tagit två steg fram och ett steg tillbaka i min tillvaro sedan jag fick anställningen. Ett trevande och halvlyckat försök till att finna ro i den omvärld som jag testar utifrån ett användarperspektiv.
(skriv om att treva)
latte? gissar jag tyst. Sannolikheten är ungefär 85 % och spänning på hur fortsättning av meningen kommer låta är långt ifrån olidlig.
...latte, fortsätter han. Jag tar en latte, tack.
Han lägger upp en tjuga på disken och håller nochalant fram myntfacket mot mig. Men jag har ingen lust att rota fram de resterande sju kronerna. Det är faktiskt hans ansvar och kunden har aldrig rätt om de inte betalt.
- Jaså, jag får ta hur mycket jag vill, undrar jag sarkastiskt.
Han fnyser irriterat och letar själv fram de sju kronorna bland sin växel.
Jag förstår mig inte på servicebranschen. Varför blev det plötsligt exotiskt att träffa någon som som skapar något av direkt fysiskt värde? När blev vi så här rika och varför vill vi lägga alla våra pengar på latte? När jag också blir rik kommer jag köpa choklad.
***
Lunchrummet är en borg, i alla fall på rasten. Övrig tid är det närmast att beteckna det som strejk att vistas där. Jag äter alltid så snabbt jag kan för att få tid att kunna dricka kaffet långsamt. Lätt värt lite ont i magen mot att slippa bränna tungan av sig.
Det uppfattas alltid som slött att vara i personalrummet ensam, men det bryr jag mig inte om. Det är min rast och jag gör vad jag vill med mina tjugo minuterna.
Chefen kommer in och tittar uppfordrande på mig.
- Jaså där sitter du...
Tyst en liten stund.
- Ja och där står du.
Just nu är jag så jävla oberörbar...
***
Julia och jag städar ofta cafét tillsammans. Det är den bästa tiden på dagen. Man går runt med damsugare och mopp samtidigt som man pratar skit och känner sig duktigt för att man har ett arbete. Dessutom är man glad för att man snart får gå hem.
- Vad heter latte i plural? undrar jag
- Lattar kanske?
- Jag tror lattes
- Nä. Jag tror inte man böjer de, jag tror de alltid heter latte. "Två latte tack" liksom
- Jag hade sagt "två lattes"
- Då hade jag skrattat om du beställt av mig
***
Det är kul att ha ett arbete men tråkigt att jobba. Det känns som jag tagit två steg fram och ett steg tillbaka i min tillvaro sedan jag fick anställningen. Ett trevande och halvlyckat försök till att finna ro i den omvärld som jag testar utifrån ett användarperspektiv.
(skriv om att treva)
tisdag 5 oktober 2010
Jag vill ju bara sova
Klockan var strax innan tolv när Anna, jag och Tim ganska berusade kom tillbaka i Tims lägenhet. Vi kom från en kräftskiva som urartat och skulle fylla på vårt förråd av öl och cigaretter innan vi drog vidare.
Vi stod i den lilla hallen som ledde in till köket som var lägenhetens knutpunkt. Därifrån kunde man sedan ta sig ut till antingen till vardagsrummet eller till en korridor som ledde till två olika sovrum, en litet förråd och toaletten. Planlösningen i Tims lägenhet skvallrade om att den från början varit avseende som ett vindsförråd snarare än ett boende. I de flesta hem finns av en uppenbara anledning toaletten så nära ingången som möjligt och av hygeniska skäl bör köket inte användas som genomgångsrum. Men förmodligen hade en ekonomiskt sinnad hyresvärden någongång insett att man känner mer på lägenheter än lagringsyttrymen och renoverat om vinden. Jag klagade dock inte, Tims hem var bland det mysigaste ställen jag visste och den dåliga planeringen var en del av charmen.
Vi tog plats i köket som nattetid även fungerade som rökrum för att planera vårt nästa drag. Tim började:
- Jag vet att Josse sitter gick till puben i teaternkällaren med ett gäng...
- Ja det låter ju schyst! bröt Anna in och jag nickade.
- ...Fast jag är inte så peppad, jag känner mig trött, fortsatte Tim
- Ähh, kom igen nu, ta dig samman! sa jag och gav honom en skämtsam örfil.
Han mig en hastig irriterad blick.
- Ja, var inte så tråååkigt. Vi kan ju inte dra dit utan dig, sa Anna
- Nä jag vill sova, ni kan visst gå dit. Ni känner ju Josse.
- Men vi vill ha med dig, sa jag och gav hon ytterligare en lätt örfil. Kom igen nu då!
- Men lägg av för fan!
- Nä för du behöver adrenalinet
- Ja var inte tråkigt!
Tim suckade
- Okey, låt mig bara gå på toaletten först, sa han och reste sig.'
Jag och Anna satte på lite musik och och öppnade varsin öl.
- Hur går det på dig psykolog-kurs nu då, frågade jag.
- Åhh det är så tråkigt.
- Jaha, jag trodde man skulle lära sig en massa intressanta saker om människors beteende.
- Det hoppas jag också. Så man kunde ställa en massa diagnoser på sin kompisar, det var sånt jag sett framemot.
- Ja men vad läser ni då?
- Typ bara Freud och hans teorier. Han är så jävla vrickad man fattar inte hur han har lyckats komma på allt.
- Men han tog väl droger och sånt?
- Säkert, det hade i så fall förklarat en del. Man måste typ utveckla ett helt nytt språk för att kunna förklara hur störd Freud är.
Jag skrattade och vi pratade på tills ölen var slut och vi började undra vart Tim tagit vägen. Vi kom fram till att han måste somnad på toan och gick dit för att väcka honom. Anna bankade hårt på dörren:
- Tim, kom ut ur den anala-fasen, vårlade hon och vi skrattade.
Jag var glad och full och stämde in i bankningarna på dörren.
- Timmmmm! Kom ut!! Bajsar du eller?
Det kom inget svar.
- Timmm, jag öppnar dörren, sa Anna i retsamm ton.
Fortfarande tyst.
- Jävla Tim, fan vad han alltid ska hålla på.
- Svara annars öppnar vi!
Men toalettdörren var fortsatt tyst. Jag tog upp mitt körkort och vred om låset. Toaletten hade ett snedtak med ett litet fönster. Det stod öppet och Tim var borta.
- Var är Tim? frågade Anna dumt.
Jag rusade fram till fönstret och tittade ut. Jag kunde inte se någon Tim på den sidan av taknocken.
- Han är inte här!
Anna sprang snabbt in och kollade båda sovrummen och förrådet medan hon ropade hans namn.
- Han är inte där heller!
Mitt hjärta dunkade hårt och jag kände paniken komma
- Men då måste han ju klättrat ut!
- Va!? Fan han blir alltid så jävla konstig sur när han är full. Timmmmmm!!! Kom fram det är inte roligt!!!
Jag övervägde att klättra efter men det var ett trångt fönster och att åla ut på ett tak fyra våningar över marken på fyllan kändes inte smart. Jag prövade istället att ringa hans mobil men den var avstängd.
- Jag rusar ner på gatan och du kollar innergården! sa Anna och vi flög ner för trapporna båda två.
Tim fanns inte där heller och man kunde inte se honom någonstans på taket. Jag visste inte om det skulle borde göra mig lugnare eller mer rädd. Uppe i lägenheten igen bestämde vi oss för att ringa 112 och larma polisen.
- Tim nu ringer vi 112!! vrålade Anna. Jag skämtar inte!
Precis när hon plockade fram mobilen öppnades förrådsdörren. Tim kom ut klädd i morgonrock.
- Förlåt, det spårade ur lite...
Tim berättade att han egentligen bara velat sova och hade hoppas vi skulle lämna honom om han vägrade komma ut från toaletten. Därför hade han låst den utifrån och gått och lagt sig under en hög kläder i förrådet bara för att Anna och jag inte skulle hitta honom på hans rum. När det visade sig att vi inte bara tänkte gå hade han på ren jävelskap legat kvar för att han var sur och irriterad på att vi inte bara kunde acceptera att han inte ville med.
- Jag ville ju bara sova...
Anna gick fram och gav honom en hård örfil.
- Skräms aldrig så där igen!
(skriv om att skrämmas)
Vi stod i den lilla hallen som ledde in till köket som var lägenhetens knutpunkt. Därifrån kunde man sedan ta sig ut till antingen till vardagsrummet eller till en korridor som ledde till två olika sovrum, en litet förråd och toaletten. Planlösningen i Tims lägenhet skvallrade om att den från början varit avseende som ett vindsförråd snarare än ett boende. I de flesta hem finns av en uppenbara anledning toaletten så nära ingången som möjligt och av hygeniska skäl bör köket inte användas som genomgångsrum. Men förmodligen hade en ekonomiskt sinnad hyresvärden någongång insett att man känner mer på lägenheter än lagringsyttrymen och renoverat om vinden. Jag klagade dock inte, Tims hem var bland det mysigaste ställen jag visste och den dåliga planeringen var en del av charmen.
Vi tog plats i köket som nattetid även fungerade som rökrum för att planera vårt nästa drag. Tim började:
- Jag vet att Josse sitter gick till puben i teaternkällaren med ett gäng...
- Ja det låter ju schyst! bröt Anna in och jag nickade.
- ...Fast jag är inte så peppad, jag känner mig trött, fortsatte Tim
- Ähh, kom igen nu, ta dig samman! sa jag och gav honom en skämtsam örfil.
Han mig en hastig irriterad blick.
- Ja, var inte så tråååkigt. Vi kan ju inte dra dit utan dig, sa Anna
- Nä jag vill sova, ni kan visst gå dit. Ni känner ju Josse.
- Men vi vill ha med dig, sa jag och gav hon ytterligare en lätt örfil. Kom igen nu då!
- Men lägg av för fan!
- Nä för du behöver adrenalinet
- Ja var inte tråkigt!
Tim suckade
- Okey, låt mig bara gå på toaletten först, sa han och reste sig.'
Jag och Anna satte på lite musik och och öppnade varsin öl.
- Hur går det på dig psykolog-kurs nu då, frågade jag.
- Åhh det är så tråkigt.
- Jaha, jag trodde man skulle lära sig en massa intressanta saker om människors beteende.
- Det hoppas jag också. Så man kunde ställa en massa diagnoser på sin kompisar, det var sånt jag sett framemot.
- Ja men vad läser ni då?
- Typ bara Freud och hans teorier. Han är så jävla vrickad man fattar inte hur han har lyckats komma på allt.
- Men han tog väl droger och sånt?
- Säkert, det hade i så fall förklarat en del. Man måste typ utveckla ett helt nytt språk för att kunna förklara hur störd Freud är.
Jag skrattade och vi pratade på tills ölen var slut och vi började undra vart Tim tagit vägen. Vi kom fram till att han måste somnad på toan och gick dit för att väcka honom. Anna bankade hårt på dörren:
- Tim, kom ut ur den anala-fasen, vårlade hon och vi skrattade.
Jag var glad och full och stämde in i bankningarna på dörren.
- Timmmmm! Kom ut!! Bajsar du eller?
Det kom inget svar.
- Timmm, jag öppnar dörren, sa Anna i retsamm ton.
Fortfarande tyst.
- Jävla Tim, fan vad han alltid ska hålla på.
- Svara annars öppnar vi!
Men toalettdörren var fortsatt tyst. Jag tog upp mitt körkort och vred om låset. Toaletten hade ett snedtak med ett litet fönster. Det stod öppet och Tim var borta.
- Var är Tim? frågade Anna dumt.
Jag rusade fram till fönstret och tittade ut. Jag kunde inte se någon Tim på den sidan av taknocken.
- Han är inte här!
Anna sprang snabbt in och kollade båda sovrummen och förrådet medan hon ropade hans namn.
- Han är inte där heller!
Mitt hjärta dunkade hårt och jag kände paniken komma
- Men då måste han ju klättrat ut!
- Va!? Fan han blir alltid så jävla konstig sur när han är full. Timmmmmm!!! Kom fram det är inte roligt!!!
Jag övervägde att klättra efter men det var ett trångt fönster och att åla ut på ett tak fyra våningar över marken på fyllan kändes inte smart. Jag prövade istället att ringa hans mobil men den var avstängd.
- Jag rusar ner på gatan och du kollar innergården! sa Anna och vi flög ner för trapporna båda två.
Tim fanns inte där heller och man kunde inte se honom någonstans på taket. Jag visste inte om det skulle borde göra mig lugnare eller mer rädd. Uppe i lägenheten igen bestämde vi oss för att ringa 112 och larma polisen.
- Tim nu ringer vi 112!! vrålade Anna. Jag skämtar inte!
Precis när hon plockade fram mobilen öppnades förrådsdörren. Tim kom ut klädd i morgonrock.
- Förlåt, det spårade ur lite...
Tim berättade att han egentligen bara velat sova och hade hoppas vi skulle lämna honom om han vägrade komma ut från toaletten. Därför hade han låst den utifrån och gått och lagt sig under en hög kläder i förrådet bara för att Anna och jag inte skulle hitta honom på hans rum. När det visade sig att vi inte bara tänkte gå hade han på ren jävelskap legat kvar för att han var sur och irriterad på att vi inte bara kunde acceptera att han inte ville med.
- Jag ville ju bara sova...
Anna gick fram och gav honom en hård örfil.
- Skräms aldrig så där igen!
(skriv om att skrämmas)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)