Nyckeln

Det är mörk och tyst. Inget undra på, det är tisdag och klockan är nästan tre på natten. Vanliga arbetare sover plikttroget och de andra som fortfarande är vakna håller sig lugna och fundera på märkliga ting. Hjärnan behöver inte vara utan sol många timmar för att börja tänka galet. Jag sitter bara och väntar på de. Låter tankarna glida i bisarra väderstreck ändå tills en riktigt dum idé börjar ta form.

Tänkt, om jag skulle gå över till min granne och se hur hon bor. Hon är bortrest och jag har fått hennes nyckel för vattna blommor och ta in hennes post. Sånt som snälla grannar gör åt varandra.

Jag förstår ju själv att det är en dum idé. Men ändå får den ligga kvar och näras av min fantasi och nyfiken. Det behövs så lite för att ge dåliga idéer ett eget liv, speciellt vid den här timmen, och snart är jag utanför hennes dörr och vrider om nyckeln.

Jag står i hennes i hall med bultande hjärta och en känsla av förväntan med inslag av skam. Inte helt olikt de allra första gångerna jag tittade på porr. Snarare förvånansvärt likt. Jag för en kort pliktskyldig kamp mellan min moral och nyfiken innan jag bestämmer mig för att fortsätta. Utgången var given.

Lägenheten är en etta. Den rymmer en liten hall som hänger ihop med ett kök, en ännu mindre toalett och ett sovrum. Jag väljer att spara det bästa, sovrummet, till sist och börjar med hallen. Den innehåller, förutom oproportionerligt många skor och mycket kläder för sin yta, inget särskilt. Badrummet är inte så mycket roligare. Mest en massa hud- och hårprodukter. Jag luktar mig igenom hennes igenom hennes schampo-sorter. Hon har fyra och jag fastnar för en av ett fransk märke som doftar mango. De andra är också fruktsorter men jag tycker de luktar alldeles för artificiellt.

I köket finns fem kockböcker och i kylen finns lika många ingredienser. Först blir jag besviken, jag trodde hon gärna lagade mat. Sedan inser jag att hon måste rensat ut innan hon stack, hon ska ju faktiskt vara borta i två veckor. Hennes skåp är desstu mer välsorterat. Mängder med torrvaror. Mycket fint, jag känner mig nöjd igen. Jag är en människokännare.

Därefter går jag in i sovrummet. Jag börjar med att gå igenom hennes bokhylla. Den är fylld med pocketböcker. Det är bra, det betyder att hon läser. Bokhyllor fulla med inbundna böcker är mest till för att imponera. Jag har jobbat med inredning, jag vet. Sedan tar jag itu med rummets lådor. Innehållet är tråkigt. Vad som dock slår mig är att hon har en närmast pedantisk ordning däri. I hennes skrivbordslåda ligger pennorna uppradade efter typ och storlek. Hon kanske är psykopat? Jag är noga med att lägga tillbaka allt på sin plats. Man vill ju inte ha en sån efter sig.

Jag hittar hennes dagbok under sängen och bläddrar lite i den. Men hennes nedtecknade dagar och tankar är trista. Det står mest om prestationsångest. Jag petar runt lite till i rummet innan jag stannar framför sängen. En ny dålig idé dyker upp. Men nu jag vet att det bara är slöseri med tid att försöka bekämpa den. Så jag tar fram snoppen, lyfter upp hennes kudde och ollar omsorgsfullt hela örngottet. Därefter går jag snabbt igenom hela lägenheten, för att försäkra mig om att allt är i samma skick som när jag kom, innan jag återvänder hem.

***

Två veckor senare går jag över för att lämna nyckeln. Hon tackar så gott för hjälpen och säger att jag kan behålla den.

"Det är bra, att veta att du har en. Ifall jag blir utelåst eller om jag vill att du ska släppa in någon kompis till mig. Jag kan ta din reservnyckel också, ifall du vill?"

"Nä, jag är lite känsligt med det. Kan aldrig känna mig trygg om jag vet att någon kan gå in i min lägenhet hur som helst."

"Vadå, tror du att jag skulle gå in och snoka hos dig, eller?"

"Man vet aldrig, i dom lugnaste vatten..." svarar jag med ett leende. Sen skrattar vi båda gott åt mig paranoia.

(skriv om att luras!)

Johan

Han hade blivit blek. Om dagarna var han sällan vaken, än mindre ute. Han föredrog nätterna sa han. Mörkret gav den arbetsro som hans pyssel krävde. Att kombinera toner och rytmer. Om dagarna gick det inte. Han berättade att han kunde nästan känna en torgskräck då solen lyste. Världen blev så stor och han själv så liten.

Han hade blivit mager. Slarvade med maten. När man tittade in i hans rum kunde man få för sig någotannat. Tallrikar med resten från nudelsoppor och pastarätter bildade ett torn på hans skrivbord. Men det var snarare ett vittne på att han inte diskade längre, det äldsta av dem hade stått där i veckor. Bristen på kroppsfett i kombination med hans längd, nästan två meter, fick honom att se närmast utmärglad ut.

Han hade ådragit sig en förkylning som han inte blev av med. Det ständiga snörvlandet var som en koklocka på honom. Som ständigt berättade för oss övriga boende när han smögs sig ut i köket för att laga sitt te.

Han hade börjat jobba deltid. Men han var sällan där. Oftast sjukanmälde han sig, han behövde inte lönen. Han hade modesta utgifter och en del pengar undanlagt. Han sa att han var för feg för att säga upp sig och längtade tills han skulle få sparken.

Trots att vi bodde tillsammans såg ganska lite av varandra. Olika dygnsrytmer. Men ibland hände det att mitt nattliga toalettbesök sammanföll med hans te-kokning. Då, när vi möttes, tänkte jag aldrig på någon av de nämnda förändringarna. För det fanns en till som ännu större. Det var hans blick. Den hade fått ett lyster i sig. Som för att signalera att det fanns ingenting som betydde mer för honom än det han nu höll på med. Att kombinera toner och rytmer.

När det hände kände jag mig alltid blek och tråkig.

(skriv om att blekna)

bridge over troubled water

- "Så, om ingen har något att tillägga rör vi oss vidare till punkt fyra på dagordning. En motion har kommit in rörande ett brobyggande över floden Styx. Motivering lyder: människornas medelålder har de senaste hundra har ökat med nästan 100%. Denna förändring i dödsrikes målgrupp har lett till att våra "besökare" nuförtiden saknar de fysiska förutsättningarna som krävs för den påfrestande resan över Styx. Vi har länge nog blundat för detta faktum och det är dags att vi anpassar oss till tiden vi lever i! Därför föreslår, Hekate, att dödsriket ersätter färjan över Styx med en bro".
Underjordens Gudar började mumla upphetsat sinsemellan.
- "Då öppnar jag för diskussion", fortsatte Hades.
Karon begärde ordet och fick de.
- "Detta är... oerhört! Jag har väl aldrig hört något så... Är detta tacken!!" Karon var så upprörd att han hade svårt att få fram orden
- "Karon, Karon, lugna dig", förmannade Hades. "Du har varit en stor tillgång till dödsriket och ser dig både som en lojal medarbetare och vän" Hades gjorde en konstpaus. Han hade blivit mjuk på äldre dar och samvetet plågades över alla de förhastade och godtyckliga straff han utdelat mot människorna. Kanske var det tid att ge lite tillbaka. Dessutom gillade han tanken på att modernisera sitt kungadöme. Broar, det var minsann framtiden det! Så han fortsatte:
- Men försök att se på det objektivt, Karon. Styx är en en flod av giftigt vätska, jag vet inte ens om det är vatten som rinner där. Giftig vätska, Karon! Det är vansinne att skjutsa över folk med en färja! Tänk efter, är det verkligen ett gott första intryck vi ger våra blivande invånare? Dessutom, vad är den där färjan du använder gjord av? Den är gjord av ben!! Hur tror du det känns för människorna att åka i en sådan? Jag försöker sköta en verksamhet här och dit tillvägagångssätt är inte seriöst....
Underjordens gudar nickade uppskattande mot varandra och Hekante log elakt mot Karon som krupit ihop på sin stol och nu stirrade tillintetgjort i luften.
- "Fast... Nej..." styrkan i hans röst försvunnit. Han var tyst en lång stund innan han fortsatte. "Men vad ska jag göra?"
- Åhh vi ska nog hitta en lämplig uppgift åt dig, orade dig inte, sa Hades mjukt. Låt oss gå till omröstning. Är det mötets mening att bifalla motionen?
Ett rungade ja hördes från deltagarna.
- "Någon däremot?"
Karon hostade lågt.
- Jag finner alltså att det är mötes mening att bifalla motionen! Låt oss fortsätta till punkt fem...

(skriv om en bro)

Flit

Ibland när orken och fantasin sinar tänker jag att jag borde avsluta mina studier i nationalekonomi och skaffa ett glidigt jobb på nån bank. För att sedan försnilla några miljoner till ett Schweiziskt konto att leva gott på. Rikedom är straffet för ett lättjefullt liv.

För inget kräver mer flit än att leva fattigt. Det är inte utan en stor portion stolthet jag berättar om min nuvarande ekonomiska situation. Att vända på varje krona, leta i Konsums containrar efter stängning och gå på varenda vernissage för snittar och vin, är ett tufft liv. Uppfinningsrikedom och uthållighet är bara två av många egenskaper som krävs för att leva på existensminimum. Den som läser tidningen har säkert att förstått att vilken apa som helst kan bli chef. Men säg den som klarar att stå utanför Hemköp hela veckan, nio timmar om dagen och försöka kränga tidningar. Därför beundrar jag ingen mer än den hemlösa Aluma-försäljaren i mitt kvarter.

(skriv om flit)

Bonus!

Lyckan är dubbel när 7eleven stämplar mitt bonuskort. Förutom att jag kommer en ruta närmre en gratis kaffe så känner jag smart. Som om jag lurar systemet. Jag inser ju såklart att det borde kännas tvärtom, att systemet lurar mig. Men jag hade ju köpt kaffet hos de ändå , även utan bonusen, för det finns inga konkurrenter i närheten. Trots de fortsätter 7eleven vänligt att stämpla mig närmre en gratis kopp, helt i onödan. Ha!

(skriv om bonus)

Recension: fredagsmys

Det startar tidigt, redan när pappan lämnar jobbet börjar den goda stämningen krypa sig på. Måndagen känns avlägsen och en god middag följt av lite sällskapsspel ger mig en känsla av hopp inför kvällen.

Men det kulmen nås redan innan "På Spåret". Ingen av deltagarna verkar vara intresserad av att göra tillställningen minnesvärd. De stannar i soffan. Och när sedan "Skavlan" tagit slut och TV tröttnat på att underhålla gör verklitenheten sig påmind. Vinet är uppdrucket och den lätta berusningen har övergått i trötthet. Ljudet från dumburken klara inte längre att hålla borta dunken och skrattet från grannes fest. När den sista personen äntligen lyckats somna med öronpropparna i, känns måndag obehaglig nära.

Fredagsmyset är som bäst en bitterljuv upplevelse som efter en lovande start övergår i en tröttsam och slentrian historia. Det här har vi sett förut och avsaknaden av originalitet är så stor att hela förloppet känns pinsamt. Efter föreställning sitter man som betraktare kvar i mörkret med en känsla av tomhet och skam. Kanske är det de som är tanken bakom? Ett slags sjukt socialt experiment? Jag vet inte och jag bryr mig inte heller, för jag tröttnade redan under "På spåret".

// Kimm

Sista natten

Först är allting vitt. Sedan fylldes tomrummet långsamt och under möda med ord. Detta pågår tills arket är ungefär halvfullt, eller i detta fallet, halvtomt. Därefter får pappret vila en stund (ungefär så lång som det skulle ta för en misströstade människa att göra i ordning och dricka en kopp te). Sedan återupptas arbetet igen, nu med förnyad energi. Pilar dras mellan styckena, meningar stryks över och skrivs om ända tills den ursprungliga texten förvandlats till oigenkännlighet. Ett högt stön av vanmakt markerar att processen börjar gå mot sitt slut. Lite klotter och ändringar till innan sidan rivs ut, omsorgsfullt skrynklas ihop och landar i papperskorg. Denna uppsatsen kommer aldrig bli färdig....

(skriv om att vara oförmögen)

Ejé - Del I

Ejé var ett original. Det var inte en självvald roll. Men eftersom han saknade både pengar och förstånd fanns det inte mycket annat att välja på. Däremot hade han massor av tid. För Ejé vill inte skaffa ett jobb, han var en tänkare - ett farligt yrke för någon i hans sits. Det hade funnits mycket mera passande sysselsättningar för en person med hans kompetens. Till exempel hade han kunnat stå utanför ICA och fråga dess kunder om de kunde undvara växel, eller hade han kunnat leta burkar i parken, eller kanske skaffa massa katter och hoppas att staten skulle förse honom med något slags bidrag.

Men dessa beprövade kort var ingenting för Ejé, han hade ambitioner. Han hade bestämt sig för att bli en förmögen filosof. Hade Ejé haft någon vän med i alla fall ett uns av förnuft hade denna kunnat berätta för Ejé att hans dröm helt saknade verklighetsförankring. Ingen i detta samhället kan försörja sig på att tänka, än mindre bli förmögen på det.

Tyvärr hade Ejé bara en ytterst modest skara bekanta. Där den vettigaste hette Holger och tillbringade dagarna med att jaga svanar i parken. Ingen fanns alltså för att stoppa Ejé och en kall decembernatt satte han sig vid köksbordet, utrustad med penna och papper, för att påbörja sin karriär som filosof.

Det gick dåligt. Förutom sina ambitioner hade Ejé endast en ytterligare resurs till förfogande, nämligen tid - vilket han, som tidigare nämnt, hade i överflöd. Och är det något som är värre än att sakna tid när man ska skapa, så är det att ha för mycket av de. Det finns inget som hämmar kreativiteten mer. Så efter tre veckor hade Ejé inte kunnat få fram mer än en liten osammanhängande text, som löd:

"Människan är skapad så att hon måste äta för att överleva - alltså existerar mat. Eftersom föda kan ta många former, exempelvis bröd, morötter och hund, kan man bevisa att dessa finns och har ett syfte. Man kan även äta människor vilket bevisar att vi verkligen existerar och vår existens har ett syfte (men detta syfta är inte nödvändigtvis att bli uppätna av andra människor). Saker man däremot inte kan rättfärdiga utifrån filosofiska resonemang är till exempel schampo, sten och moln, eftersom dessa kan man inte äta."

Ejé var förvisso galen men han var inte dummare än att han förstod att den texten inte skulle få något kommersiellt genombrott. Därför var den inte heller värd att lägga ner mer energi på. Men han tvivlade ändå inte på sin förmåga och var övertygad bara om hans kreativitet bara fick en hjälpande knuff skulle han kunna börja producera sitt mästerverk som skulle göra honom både berömd och förmögen.

Han beslöt att börja med narkotika klassade preparat - ett tillvägagångssätt som en rad av genier i skaparkris hade använd innan honom. Dessvärre saknade han både kontakter och pengar, två viktiga faktorer för att skaffa knark. Efter ett misslyckat rånförsök mot ett av stadens apotek, där han med nöd och näppe undkom polisen bestämde sig Ejé för att använda en mer lättåtkomlig men fullt potent drog - kaffe.

Tricket med att berusa sig med kaffe är att 1) använda pulver-form (innehåller mera gifter) 2) att dricka mycket, stark och snabbt. Ejé gjorde så och varje kväll drog hans i sig fem stora koppar pulverkaffe (som mest påminde om tjära i både smak och konsistens) rakt efter varandra. Det funkade över förväntan. Hela hans kropp drogs samman i kramper och han ansattes av kraftiga hallucinationer. En gång såg han Gud, en annan gång en katt som bajsade i hans brödrost, en tredje gång såg han sig själv som asiat. Han valde att utgå från att den med Gud nog hade varit den mest sanningsenliga. Denna andliga upplevelse gav Ejé förnyad kraft att ta tag i sin dröm, med gud på sin sida kunde inte ingen tid i världen hindra honom.

Så påbörjade han pånytt sitt arbeta. Han fortsatte med sina kaffe-sessioner men inte lika våldsamt som tidigare. Han drack tills han skakade och hans tankar började bli febriga. Sedan skrev han ner mängder med olika substantiv och verb som han parade ihop. Det kunde bli något i stil med: "kärlek är luft - tegel är avundsjuka". När han sedan kom till sans gick han ut på wikipedia och kollade upp den fakta han behövde för att stryka sina resonemang. Sedan förde han långa diskussioner med sig själv där han agerade både opponent och försvarare till sin tes. Efter de justerade och utvecklade han den så gott han kunde och såg sedan över den på nytt med kritiska ögon. Därefter förkastade han den oftast - han var en hård kritiker.

Men övning ger färdighet och efter ett par månader började Ejé bli en mästare på att försvara sina alster. Nått år efter sin uppenbarelse fick han sitt första alster publicerat. "Alfabetet är sanning - Hårväxt är makt", den fick lysande recensioner. "En uppgörelse med vår västerländska slit och släng-livstil och en obeveklig kritik mot service samhället" - löd Daldemokratens recension. "En ögonöppnare, för oss alla, som visar på vänsterns bristande moral" skrev Johan Norberg i krönika.

För Ejé var det uppenbart att inte någon hade förstådd verket men det gjorde inget. Hans två mål var berömmelse och rikedom vilka han nu uppnått. Egentligen hade hans plan varit att bara dra sig tillbaka och leva gott på sin förmögenhet. Men dammen hade brustit och ur honom rann en störtflod av filosofiska resonemang som bara måste komma i tryck.

fortsättning följer

(i alla fall om det kommer ett lämpligt tema på skrivpuffen)

(skriv om att vara förmögen)

Två röda

- Tid är pengar, ergo pengar är tid. Så enkelt är det givetvis inte men nästan. Man kan se pengar som is och tid som vatten. Pengar är tid i fast form som man kan byta, spendera eller spara.

För länge sedan, när folk brände häxor och försökte bota lunginflammation med kiss, förstod man sig inte på pengar. Då behövdes en stor guldreserv för att garantera värdet på valutan, annars trodde inte folk på den. Men idag vet vi vad pengar i själva verket handlar om: tid! Den enda reserven vi behöver är tryggt förankrade i vår egen dödlighet.

- Är det därför du inte svarar när jag ringer?

- Ja ibland, fast oftast för att jag glömmer sätta igång ljudet efter jag varit i skolan.

(skriv om att plundra)