Johan

Han hade blivit blek. Om dagarna var han sällan vaken, än mindre ute. Han föredrog nätterna sa han. Mörkret gav den arbetsro som hans pyssel krävde. Att kombinera toner och rytmer. Om dagarna gick det inte. Han berättade att han kunde nästan känna en torgskräck då solen lyste. Världen blev så stor och han själv så liten.

Han hade blivit mager. Slarvade med maten. När man tittade in i hans rum kunde man få för sig någotannat. Tallrikar med resten från nudelsoppor och pastarätter bildade ett torn på hans skrivbord. Men det var snarare ett vittne på att han inte diskade längre, det äldsta av dem hade stått där i veckor. Bristen på kroppsfett i kombination med hans längd, nästan två meter, fick honom att se närmast utmärglad ut.

Han hade ådragit sig en förkylning som han inte blev av med. Det ständiga snörvlandet var som en koklocka på honom. Som ständigt berättade för oss övriga boende när han smögs sig ut i köket för att laga sitt te.

Han hade börjat jobba deltid. Men han var sällan där. Oftast sjukanmälde han sig, han behövde inte lönen. Han hade modesta utgifter och en del pengar undanlagt. Han sa att han var för feg för att säga upp sig och längtade tills han skulle få sparken.

Trots att vi bodde tillsammans såg ganska lite av varandra. Olika dygnsrytmer. Men ibland hände det att mitt nattliga toalettbesök sammanföll med hans te-kokning. Då, när vi möttes, tänkte jag aldrig på någon av de nämnda förändringarna. För det fanns en till som ännu större. Det var hans blick. Den hade fått ett lyster i sig. Som för att signalera att det fanns ingenting som betydde mer för honom än det han nu höll på med. Att kombinera toner och rytmer.

När det hände kände jag mig alltid blek och tråkig.

(skriv om att blekna)