November

Sommaren har kapitulerat men snön har ännu inte landat. Runt omkring är allting svart och världen är inte större än ljussfären från en lampan. Det är mäktigt.
Bristen på sol gör oss galna men det är vi medvetna om. Därför är november en månad av överseende och förlåtelse där vi tar hand om varandra lite extra. För vi vet att ingen människa klarar att ha mörker både inuti och utanpå sig samtidigt.

(skriv en hyllning till november)

Tider

Idag missade jag bussen, det händer egentligen aldrig. Första delen i mitt tonårsuppror var att dyka upp med god marginal till alla tider jag behövde passa och det har jag gjort sen dess. Hela min barndom bestod i ett evigt rännande till kollektivtrafik, öppet tider eller bjudningar, vi var alltid sena. Därför var de mitt bästa sätt att undvika bli som mina föräldrar - att börja hålla tider. Jag var verkligen en riktigt rebell som ung.

Men idag missade jag i alla fall bussen. För första gången på riktigt länge, det var trist. Jag gillar inte förändring

(skriv om ett avbrott i vardagen)

En potentiell scientologs bekännelser..

Jag vet inte riktigt var jag hört eller läst de (förmodligen Wikipedia - all min kunskaps moder) men jag vill minnas att order karaktär härstammar ordet från grekiska ordet "7%¤-&?" och betyder något i stil med "det som är inristat". Snyggt förklaring även om det finns en viss tragisk klang i den. Du är den du är - lycka till med ändra på de!

Scientologer är en grupp som jag (kanske orättvis) förknippar med svag karaktär. Dessvärre tillskriver dom alltid mig egenskaperna som krävs för att gå med i deras sekt. Det gör dom väl i och för sig med alla men jag blir alltid extra trakasserad. När jag vandrar i ett gäng på stan och vi passerar någon av organisationens underhuggare blir alltid just jag uttagen till att göra deras stresstest. Jag är också den enda i byggnaden som har fått brev från dom, som om till och med mitt namn skriker scientolog. Dessutom har det mer än en gång hänt att en liten gulklädd pastor sticker åt mig (och mig endast!) en broschyr när jag och en klump människor står och väntar på bussen. Broschyr brukar säga något i stil med "du använder bara 10% av din hjärna - nå din fulla potential, beställ våra böcker". Vilket för övrigt måste ses som riktigt rutten marknadsföring. Att starta med en ganska grov förolämpning till sin potentiella kund!

- Jaha om jag bara använder 10, vad säger det om dig då!!! skriker jag tillbaka

Inte! Men jag vill... Vad som hindrar mig är paradoxalt nog att jag känner mig lite smickrad. Att även om de förknippar mig med en massa usla egenskaper så verkar de genuint (jag kan se i det i den välvillige lille pastorns ögon) tro att jag kan förändras. Det gör mig glad för jag vill inte vara "ristad i sten" det känns så hopplöst. Jag vill kunna förändras vilket tydligen gör mig till en potentiell scientolog.... Trist bara att deras religion måste vara så jävla korkad

Livslögner

Jag har inga speciella kläder, ingen spexig musiksmak eller några ideologier. Jag har häftiga människor runt mig istället, dom är mina accessoarer. Jag går ingenstans utan mina coola bohemer. De gör att alla tror att jag också är en tuff konstnärstyp. Men ingenting kunde vara mer fel, jag är bara extrem bra på att låsas och manipulera. Dessutom ser jag till att ofta ordna fest, vilket alltid imponerar på omgivningen. Den frågan jag får oftast är:

Hur orkar du alltid festa så hårt?

Svaret är kaffe och viljestyrka samt en massa fysisk träning. Damtidningarna och alla tråkiga gymnastiklärare har rätt, att hålla sig igång och i form ger energi. Men utåt upprätthåller jag bilden av den dekadenta artisten som inte säger nej till att röka inomhus och ta en drink på förmiddagen. Trots att kombinationen solljus och alkohol gör mig illamående.

Varifrån kommer din kreativitet? undrar dom sen

Människorna runt mig brukar jag svara. Vilket är delvis sant eftersom folk tror jag är lika kreativ som dom. I själva verket ser jag till att vara uppdaterad och sno mycket idéer från andra. Jag är grym på att plagiera, så bra att jag skulle kunna räkna det som ett konstnärskap i all min uppfinningsrikedom.

Kan man bli mer intellektuell? undrar till sist den imponerade omgivningen

Egentligen är jag i princip dyslektiker. Men jag vänder det till min fördel och brukar säga att det är mitt sätt att tolka språket.

Det är ett hårt jobb att hålla uppe fasaden och ibland känns det tröstlös. Men för det mesta är det bara gött för jag får ligga hur mycket jag vill.

Fryspizza

Hon låg och grät i sängen och jag satt tyst på kanten. Vad klyschiga, vi är, tänkte jag, vi gick verkligen in i de klassisk könsrollerna så fort något känslosamt hände. Fast till mitt försvar kan jag säga att det var jag som hade gjort slut och det var ett beslut jag tänkte på länge. Jag hade haft tid att vara ledsen och till viss grad hade jag redan hunnit gå vidare. För henne kom det kanske inte som en överraskning men det var ändå inget som hon direkt väntat på.
Efter att ha skrik på varandra, eller mest hon på mig och gråtit en del, även det mest från hennes sida och hon ställt tusen varför-frågor befann vi oss nu här. Jag stannade kvar mest för att kunna avsluta med att säga något snällt utan att skapa ett nytt bråk. Det är inte lätt att komma på som inte var en klyscha eller fick mig att låta som hycklare. Dessutom började jag bli väldigt hungrig och min irritation över att hon skylt allting som gått fel på mig späddes på. Egentligen hade jag tänkt att jag kunde ta på mig de eftersom det var ändå jag som gjort slut. Men om det kom på tal nu igen så skulle jag nog inte kunna lägga band på mig och jag var verkligen för hungrig för att något gott skulle kunna komma ur ytterligare ett bråk. Så jag letade febrilt efter något att säga innan hon avbröt mina funderingar:

- Du kan gå nu

- Först vill jag bara..

- Jag vill att du går, sa hon högre och med gråten stockad i halsen.

Jag reste mig. Jag kan ju skriva ett snällt brev sen tänkte jag, det är ju en fin gest. Mest kände jag mig lättad över att äntligen få göra något åt min hunger. När jag snörat på mig mina skor i hallen kom jag på att jag lämnat en fryspizza hos henne för någon månad sen. Den var ju rättmätigigen min men det kändes inte som något jag ville ta upp med henne nu. Jag hörde att hon fortfarande låg kvar på sitt rum och snyftade. Försiktigt snörde jag av mig skorna och smög ut i köket. Så tyst jag bara kunde öppnade jag frysen. Den låg kvar och jag plockade på mig den och drog.
På väg hem infann sig en välbekant sinnesstämning, nöjd men lite skamsen. En känsla som är förknippad med att äntligen göra något man länge skjutit upp men utan att göra det ordentligt.

(skriv om att fly)

Skört

Äntligen skör. I hela mitt liv har jag fruktat detta men nu skulle jag aldrig kunna tänka mig gå tillbaka. Jag vill bara ligga i min sjuksäng och invänta slutet. Inga flera val och inget mer ångest. Visst finns det saker jag ångrar men allt är ändå försent nu, all möjligheter till förändring är borta. Kvar finns bara en rejäl tillfredsställelse över vetskapen att jag aldrig mera kommer behöva fatta ett beslut igen. Istället tänker jag ge mig hän åt min skörhet, njuta av den i fulla drag. Jag mår så gott av all sympati som jag får här och det är en hel del, så skröplig och tunn som jag är nu. Personalen imponeras av allt jag gör. Varje gång jag går på toaletten själv är det som att jag utfört ett hjältedåd. Dom berättar för mig hur duktigt jag i flera dagar efteråt. Det är som att vara barn igen men denna gången har jag vett att uppskatta det till fullo.
I hela mitt liv har jag försökt vinna respekt genom att vara stark och företagsam. Men det är först nu när jag är som skörast och ynkligast folk har börjat ge mig den uppskattning jag alltid strävat efter.

(skriv om något skört)

Explodera

Så dyker mitt nummer upp och jag reser mig från min stol i från väntarummet. Min ångest som redan innan kunde mätas med astronomiska mått intensifieras ytterligare men så även mitt hopp. Medan jag vandrar mot dörr pågår ett fullskaligt krig dessa känslorna emellan.
När jag går in i rummet svartnar de för ögonen och jag ramlar ner i stolen framför läkarens skrivbord. I samma stund vinner ångesten över hoppet och jag inser att allt är kört. Nu väntar jag bara på att få det bekräftat av mannen i vitt.

Einstein hade rätt, tiden är relativ. Det blir jag varse under min väntan. I flera veckor sitter jag framför läkaren som gräver bland sina papper och rötenbilder innan han tills slut harklar sig.

- Falsk alarm, säger han smått generad, du är frisk.

Ångesten har mig i sådant totalt grepp att han måste säga det ett par gånger innan jag fattar. Sedan exploderar jag. Jag hoppar upp kramar han och rusar ut i rummet och gör kullerbyta efter kullerbyta på golvet. All min växel flyger ur fickorna medan receptionisten tittar chockat på. Jag kramar henne också innan jag rusar hem.
Väl hemma kör jag ner händerna i glassbyttor och skrattar galet. Sen tillbaka ut på gatan, fortfarande skrattandets sparkar jag sönder botten på varenda papperskorg jag ser. Jag skäller på hundarna och visslar efter gamla tanter. När jag börjar välta lykstolpar hör jag hur ljudet från sirener börjar närma sig.
Polisbilarna tar upp jakten men jag är snabbare. Jag springer allt vad jag kan och väl utanför staden accelererar jag ytterligare och spräcker ljudvallen. Till slut rör jag mig så snabbt att mitt min syn inte hinner med. När jag till sist stannar upp befinner jag mig i en värld av ljus och harmoniska läten. Det tar någon sekund för mig innan jag förstår vad jag gör där. Men sen inser jag att jag har blivit ett med världsaltet och uppnått nirvana.

(Skriv SOM ett fyrverkeri)