Skört

Äntligen skör. I hela mitt liv har jag fruktat detta men nu skulle jag aldrig kunna tänka mig gå tillbaka. Jag vill bara ligga i min sjuksäng och invänta slutet. Inga flera val och inget mer ångest. Visst finns det saker jag ångrar men allt är ändå försent nu, all möjligheter till förändring är borta. Kvar finns bara en rejäl tillfredsställelse över vetskapen att jag aldrig mera kommer behöva fatta ett beslut igen. Istället tänker jag ge mig hän åt min skörhet, njuta av den i fulla drag. Jag mår så gott av all sympati som jag får här och det är en hel del, så skröplig och tunn som jag är nu. Personalen imponeras av allt jag gör. Varje gång jag går på toaletten själv är det som att jag utfört ett hjältedåd. Dom berättar för mig hur duktigt jag i flera dagar efteråt. Det är som att vara barn igen men denna gången har jag vett att uppskatta det till fullo.
I hela mitt liv har jag försökt vinna respekt genom att vara stark och företagsam. Men det är först nu när jag är som skörast och ynkligast folk har börjat ge mig den uppskattning jag alltid strävat efter.

(skriv om något skört)