Fryspizza

Hon låg och grät i sängen och jag satt tyst på kanten. Vad klyschiga, vi är, tänkte jag, vi gick verkligen in i de klassisk könsrollerna så fort något känslosamt hände. Fast till mitt försvar kan jag säga att det var jag som hade gjort slut och det var ett beslut jag tänkte på länge. Jag hade haft tid att vara ledsen och till viss grad hade jag redan hunnit gå vidare. För henne kom det kanske inte som en överraskning men det var ändå inget som hon direkt väntat på.
Efter att ha skrik på varandra, eller mest hon på mig och gråtit en del, även det mest från hennes sida och hon ställt tusen varför-frågor befann vi oss nu här. Jag stannade kvar mest för att kunna avsluta med att säga något snällt utan att skapa ett nytt bråk. Det är inte lätt att komma på som inte var en klyscha eller fick mig att låta som hycklare. Dessutom började jag bli väldigt hungrig och min irritation över att hon skylt allting som gått fel på mig späddes på. Egentligen hade jag tänkt att jag kunde ta på mig de eftersom det var ändå jag som gjort slut. Men om det kom på tal nu igen så skulle jag nog inte kunna lägga band på mig och jag var verkligen för hungrig för att något gott skulle kunna komma ur ytterligare ett bråk. Så jag letade febrilt efter något att säga innan hon avbröt mina funderingar:

- Du kan gå nu

- Först vill jag bara..

- Jag vill att du går, sa hon högre och med gråten stockad i halsen.

Jag reste mig. Jag kan ju skriva ett snällt brev sen tänkte jag, det är ju en fin gest. Mest kände jag mig lättad över att äntligen få göra något åt min hunger. När jag snörat på mig mina skor i hallen kom jag på att jag lämnat en fryspizza hos henne för någon månad sen. Den var ju rättmätigigen min men det kändes inte som något jag ville ta upp med henne nu. Jag hörde att hon fortfarande låg kvar på sitt rum och snyftade. Försiktigt snörde jag av mig skorna och smög ut i köket. Så tyst jag bara kunde öppnade jag frysen. Den låg kvar och jag plockade på mig den och drog.
På väg hem infann sig en välbekant sinnesstämning, nöjd men lite skamsen. En känsla som är förknippad med att äntligen göra något man länge skjutit upp men utan att göra det ordentligt.

(skriv om att fly)