Explodera

Så dyker mitt nummer upp och jag reser mig från min stol i från väntarummet. Min ångest som redan innan kunde mätas med astronomiska mått intensifieras ytterligare men så även mitt hopp. Medan jag vandrar mot dörr pågår ett fullskaligt krig dessa känslorna emellan.
När jag går in i rummet svartnar de för ögonen och jag ramlar ner i stolen framför läkarens skrivbord. I samma stund vinner ångesten över hoppet och jag inser att allt är kört. Nu väntar jag bara på att få det bekräftat av mannen i vitt.

Einstein hade rätt, tiden är relativ. Det blir jag varse under min väntan. I flera veckor sitter jag framför läkaren som gräver bland sina papper och rötenbilder innan han tills slut harklar sig.

- Falsk alarm, säger han smått generad, du är frisk.

Ångesten har mig i sådant totalt grepp att han måste säga det ett par gånger innan jag fattar. Sedan exploderar jag. Jag hoppar upp kramar han och rusar ut i rummet och gör kullerbyta efter kullerbyta på golvet. All min växel flyger ur fickorna medan receptionisten tittar chockat på. Jag kramar henne också innan jag rusar hem.
Väl hemma kör jag ner händerna i glassbyttor och skrattar galet. Sen tillbaka ut på gatan, fortfarande skrattandets sparkar jag sönder botten på varenda papperskorg jag ser. Jag skäller på hundarna och visslar efter gamla tanter. När jag börjar välta lykstolpar hör jag hur ljudet från sirener börjar närma sig.
Polisbilarna tar upp jakten men jag är snabbare. Jag springer allt vad jag kan och väl utanför staden accelererar jag ytterligare och spräcker ljudvallen. Till slut rör jag mig så snabbt att mitt min syn inte hinner med. När jag till sist stannar upp befinner jag mig i en värld av ljus och harmoniska läten. Det tar någon sekund för mig innan jag förstår vad jag gör där. Men sen inser jag att jag har blivit ett med världsaltet och uppnått nirvana.

(Skriv SOM ett fyrverkeri)