Tetris

Det var som att spela tetris. Varje nya möbel som bars upp för trappan behövde noggrant passas in i det lilla rummet. Rummet var avlångt med dörren på den ena kortsidan och ett fönster mitt emot på den andra. Jag började med att ställa in skrivbordet längst in och fyllde sedan på med resten av möblerna längst de båda långsidorna. Det var bökigt och trångt men efter lite trixande hade jag fått in allt. Det enda lediga utrymmet som fanns kvar var en smal väg från dörren till skrivbordet.

Jag gick fram och tillbaka några gånger på dessa sista lediga kvadratmeterna för att känna in möbleringen. Den kändes som något saknades, den sista tomma golvytan fick mitt arbete att kännas ofärdig.

Från flyttbilen på väggen hit hade jag sett att kvarteret hade en secondhand-hand affär och jag skyndade dit. De sålde mest kläder men jag hittade en grön ryamatta, betalade och skyndade mig tillbaka. Den täckte perfekt det kala ytan. Mitt rum ut som en grönskande dal med möbler som reste sig längs väggarna och ramade det gröna täcket i mitten. Jag kände mig belåten och jag visste att jag skulle trivas här.

(skriv om att möblera)

in Betrieb

Berlin har inga hissar, det är en liten fläck i den annars skinande metropolen. Fast det är lika bra de, spännande möten sker inte i hissar. Det sker någon gång efter midnatt, i överfulla kök, i märkliga lägenheter med betongväggar. Det sker när "rök ej"-skylten på väggen inte längre är ett förbud, utan bara en rekommendation, och handfatet fungerar som askfat. Då finns det spännande mötet i soffan längst in i hörnet och då ångrar du att du aldrig läste tyska i skolan. Men du prövar ändå, din rusiga hjärna har förväxlat din vanliga blygheten med frispråkighet.

Det visar sig att hon är från London, pratar engelska. Vilken tur att du inte valde tyska, nu kan du spanska istället. Det är ett bättre språk och du kan fortfarande kommunicera med kvinnan i hörnet. Du både äter kakan och har den kvar. Hon skrattar när du berättar de. Sedan pratar hon om sig själv medan du matar krukväxten på bordet med glödande fimpar.

Ett tag senare sitter ni en taxi. Både chauffören och hon skrattar gott åt att du använder säkerhetsbälte. De kallar dig "feigling", fegis men du bryr dig inte. Du har högre ambitioner i livet än att dö i en taxi.

I hennes trappuppgång finns inte heller en hiss. Du påpekar det och hon ler. Det gör inget, inga spännande möten har någonsin skett i en hiss, viskar hon. Sedan tassar ni tyst upp. Man måste ju inte störa grannarna bara för att man är full.

(skriv om ett spännande möte i en hiss)

Alla dessa dagar

Jag är i grund och botten en konservativ varelse. Jag gillar inte att kasta mig ut i det nya, föredrar det gamla och trygga. Men skulle man alltid leva så kommer man få ett tråkigt liv, det förstår jag. Därför ser jag till att lära känna rastlösa människor, sådana som kan ta mig med ut i världen (eller i alla fall ur hemmet) någongång ibland. Folk som kan göra mitt liv mera spännande. Det är ett ganska osympatiskt drag. Men jag antar att jag har några sympatiska drag för att kompensera det eftersom jag ändå känner ett gäng sådana personer som fortfarande vill hitta på saker med mig.

Därför var nyåret bra (jag räknar det till de hundra dagarna, för det var först efter tolv som det kom igång). Förutom att det var en trevlig fest så lärde jag känna en massa rastlösa människor. Nu ordnar de utflykter, middagar och resor, som det tar med mig på.

Men sällskap i all ära, mina bästa tiden var dagarna som följde efter nyår. Då jag åkte hem och hade hela lägenheten för mig själv. Där jag kunde vara klädd i morgonrocken hela dagarna och bara pyssla och titta på film. Det är livet de!

(Skriv om det bästa som hänt de senaste 100 dagarna,)

Konstnärsbröd

Hon hatade sin ateljé. De fula tavlorna, de trista skulpturerna och det billiga vita platsbordet som i dag var prytt med en grå degklump. Den låg som en varböld på bordsytan och försökte se oskyldig ut. Det gjorde henne ännu argare, degen liksom allt annat i rummet, var ett bevis på hennes oduglighet. Inget här var oskyldigt! Hon rös av ilska.

Hon tog fram en halvtom vinflaskan ur ett skåp. Öppnade skruvkorken men förmådde sig inte dricka. Istället vände hon upp och ner på den och lät gravitationen kasta ut vinet i vasken. Hon gick av och an i rummet utan att lyckas lugna sig. Till slut stannade hon framför bordet.

Hon tog ett par djupa andetag. Men det gick inte att hålla tillbaka. Hon tog flaskan i dess halsen och med den som klubba gick hon lös på degen. Klumpen var mjuk och varje slag fick den att ändra form och röra sig ut över bordet. Hon fortsatte slå i blind raseri ändå tills degen flutit ut till en tjock pannkaka. Svetten stod och vägde halvvägs ut ur hennes porer, osäker på om den behövdes eller inte och kroppen kliade. Men allt kändes något bättre.

Hon tog ett par kliv tillbaka och tände en cigarett. Tobaken gjorde alltid gott, speciellt i kriser. De hör ihop, som hörn och damråttor. Synd bara att de inte vara längre. Underbart är kort, tänkte hon. Nu kände hon sig lugnare, mer samlad. Värdigt klev hon tillbaka till bordet för en andra rond. Behärskat slog hon slog flaskan mot bordskanten så kroppen splittrades och glasbitarna spreds över golvet.

Sedan stack hon stillsamt men kraftigt degen några gånger med den avslagna flaskhalsen. Hon rökte ytterligare två cigaretter vars fimpar hon tryckte ner i klumpen. Efter de kände hon sig sansad nog att återuppta sitt bakande.

Hon formade degen till en lång limpa, knåda den behövdes hon knappast göra. Sedan la hon in den i ugnen. Så där, tänkte hon, om tjugo minuter har jag en ny vän.

(skriv om att skapa med händerna)

Jag?

Vad är jag? Jag är jag! Men vem är jag? Jag är jag!

John insåg att svaren blev lika banala som frågorna. "Ingen är oumbärlig. Ingen är oersättlig" - så la någon filosof vackert fram de. Utom jag då kanske fortsatte John. För jag följer bara strömmen, utan den tror jag inte att jag finns. En jag-dag skulle i så fall vara en dag när jag mig ur och formade mitt eget "jag". Men det ligger inte i min personlighet att göra något sådant. Det hade alltså inte varit "jag".

(skriv om en jag-dag)

Excess

På söndagarna träffas vi vid köksbordet. Skarans storlek och sammansättning varierar, men brukar ligga runt sex till åtta personer och bestå av en blandning av vänner, boende, respektive, syskon och ragg. Oavsett hur konstellationer ser ut är det alltid trevligt folk. Men i fokus står inte sällskapet utan maten.

Bordet fylls av ägg, bacon, våfflor, korv, frukt, bröd, sallader, sötsaker och vad helst mer folk tar med sig. Det viktiga är inte vad utan hur mycket. Ledordet är excess. Det finns något åt alla, eller rättare sagt, det finns allt åt alla. Dryckutbudet sträcker sig från klassiker som juice och te till konstiga vätskor vi hittat längst in i den arabiska affär på hörnet.

När allt är på plats och alla är samlade börjar frosseriet. Med munnarna fulla av mat diskuteras allt medan himmel och jord. Saften från kött och frukter rinner över hakorna men ingen bryr sig. På söndagar kring köksbordet är avsaknad av bordskick totalt.

Tidensbegreppet blir annorlunda. Man talar inte om minuter och timmar, man talar om antal kaffekoppar man hunnit dricka. Man vräker i sig till man inte kan få ner mer. Sedan lägger man sig i soffan, läser lite tidning och dricker kaffe tills maten sjunkit undan så passatt man kan få ner lite till.

Det har på bara en månad blivit en tradition och nu när jag är på väg utomlands vet jag att det är söndagarna vid vårt köksbord jag kommer sakna mest.

(skriv om en ny vana)