Jag är i grund och botten en konservativ varelse. Jag gillar inte att kasta mig ut i det nya, föredrar det gamla och trygga. Men skulle man alltid leva så kommer man få ett tråkigt liv, det förstår jag. Därför ser jag till att lära känna rastlösa människor, sådana som kan ta mig med ut i världen (eller i alla fall ur hemmet) någongång ibland. Folk som kan göra mitt liv mera spännande. Det är ett ganska osympatiskt drag. Men jag antar att jag har några sympatiska drag för att kompensera det eftersom jag ändå känner ett gäng sådana personer som fortfarande vill hitta på saker med mig.
Därför var nyåret bra (jag räknar det till de hundra dagarna, för det var först efter tolv som det kom igång). Förutom att det var en trevlig fest så lärde jag känna en massa rastlösa människor. Nu ordnar de utflykter, middagar och resor, som det tar med mig på.
Men sällskap i all ära, mina bästa tiden var dagarna som följde efter nyår. Då jag åkte hem och hade hela lägenheten för mig själv. Där jag kunde vara klädd i morgonrocken hela dagarna och bara pyssla och titta på film. Det är livet de!
(Skriv om det bästa som hänt de senaste 100 dagarna,)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hihi, jag håller med om att morgonrocksdagarna kan vara bland de bästa. Denna morgon var en sådan för mig och jag njöt till fullo.
SvaraRaderaNär jag läste fastnade jag vid det osympatiska draget och reflekterade såhär: Det är väl underbart att man kan dra nytta av varandras egenskaper. De rastlösa behöver säkert någon som jordar dem i vilket fall. :-)
En text som kändes ärlig.
SvaraRaderaJa ärligt kändes det. Lite naket sådär. fint
SvaraRadera