Konstnärsbröd

Hon hatade sin ateljé. De fula tavlorna, de trista skulpturerna och det billiga vita platsbordet som i dag var prytt med en grå degklump. Den låg som en varböld på bordsytan och försökte se oskyldig ut. Det gjorde henne ännu argare, degen liksom allt annat i rummet, var ett bevis på hennes oduglighet. Inget här var oskyldigt! Hon rös av ilska.

Hon tog fram en halvtom vinflaskan ur ett skåp. Öppnade skruvkorken men förmådde sig inte dricka. Istället vände hon upp och ner på den och lät gravitationen kasta ut vinet i vasken. Hon gick av och an i rummet utan att lyckas lugna sig. Till slut stannade hon framför bordet.

Hon tog ett par djupa andetag. Men det gick inte att hålla tillbaka. Hon tog flaskan i dess halsen och med den som klubba gick hon lös på degen. Klumpen var mjuk och varje slag fick den att ändra form och röra sig ut över bordet. Hon fortsatte slå i blind raseri ändå tills degen flutit ut till en tjock pannkaka. Svetten stod och vägde halvvägs ut ur hennes porer, osäker på om den behövdes eller inte och kroppen kliade. Men allt kändes något bättre.

Hon tog ett par kliv tillbaka och tände en cigarett. Tobaken gjorde alltid gott, speciellt i kriser. De hör ihop, som hörn och damråttor. Synd bara att de inte vara längre. Underbart är kort, tänkte hon. Nu kände hon sig lugnare, mer samlad. Värdigt klev hon tillbaka till bordet för en andra rond. Behärskat slog hon slog flaskan mot bordskanten så kroppen splittrades och glasbitarna spreds över golvet.

Sedan stack hon stillsamt men kraftigt degen några gånger med den avslagna flaskhalsen. Hon rökte ytterligare två cigaretter vars fimpar hon tryckte ner i klumpen. Efter de kände hon sig sansad nog att återuppta sitt bakande.

Hon formade degen till en lång limpa, knåda den behövdes hon knappast göra. Sedan la hon in den i ugnen. Så där, tänkte hon, om tjugo minuter har jag en ny vän.

(skriv om att skapa med händerna)