Min kusin och jag

Som små klättrade vi mycket i träd och lekte låtsaslekar. Lik de flesta barn var vi naiva och hade vi en skev verklighetsuppfattning, något som inte förändrades av att vi växte in i tonåren, tvärtom. Där stretade vi emot så gott vi kunde, mot etablissemanget, vuxenvärlden och även mot oss själva, men aldrig mot vandra. Vi blev oskiljbara och byggde vår vänskap som en barriär mot omvärlden. Överallt trodde folk att vi var bröder trots att vi inte ens var släkt. Som en kompromiss mellan det återkommande antagande från omgivningen och den verkliga avsaknaden av blodsband, började vi kalla vandra oss kusiner.

Men likt alla ansvarslösa tonåring växte vi snabbt upp till inkompetenta vuxna. En oundviklig del i den mognaden var en gradvis förvittring av vår mur. Den första sprickan jag minns kom med kaffedrickandet. Jag fascinerade av det medan min kusins var helt oförstående till hur man kan uppskatta något som "luktar bränt och smakar tjära". Det luktar "de luktar tjära och smakar bränt" rättade jag honom och pinade det i mig, tills jag en dag (till min egen stora förvåning) plötsligt började uppskatta de.

Efter det blev våra meningsskiljaktigheter bara fler och i kombination de olika vägar livet obarmhärtigt tvingades ut på växte vi långsamt ifrån vandra. Jag åkte runt hela världen i jakt på mig själv medan han gjorde samma resa hemma. Inget av oss hitta naturligtvis några svar men både en rad intressanta frågor som vi gärna diskuterar när vi träffas och fikar. Jag drickandes kaffe och min kusin zingo.

(Skriv om att hålla ihop)