Ögonen registrerade omvärlden men mer av gammal vana än av nyfikenhet. Henry kände att han sett det som var värt att se och en hel del han gärna varit utan. Visst fanns det saker som han skulle beskriva som vackra. Men för honom var de bara ett adjektivet bland alla andra. En objektiv betraktelse snarare än något som gav njutning. Skönheten var som en riktigt bra film han sett för många gånger för att kunna uppskatta. Hans ögon hade blivit trötta och bittra.
Men hans andra sinnen bar fortfarande på en längtan. De törstade efter det överflöd den bortskämda synen privilegierats med. Det fanns ord och tonlägen som han öron vill höra. Beröring som hans hud känna. Han ville uppleva smaker och dofter andra än de som god dryck och mat kunde förse honom med.
Ibland önskade han sig blind. Synen var avundsjuk storasyster som viskade falska sanningar till de andra sinnena och gjort honom till en bitter man. Fått honom att dra sig tillbaka från en värld han bara upplevt en femte del av.
(skriv om behöva)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Förstår vad han menar, hans tankar, hans längtan. Du skriver poetiskt och vackert.
SvaraRaderaBetr din kommentar på min puff: håller med om att det finns en mening med att bara berätta en del av historia. Jag tänker också så. Jag provar olika sätt att skriva och vet förstås varken vad som händer före eller efter i texten. Det står skrivet i stjärnorna... men bra att gå tillbaka till om jag vill ha uppslag till novell eller... kanske... en bok, om jag vågar någon gång :-)!
SvaraRadera