Vi anlände sent och det var tydligt att festen redan hade passerat sin kulm. Folk var mer fulla än trevliga och de flesta hade börjat att så smått tänka på morgondagen. Men vi lät oss inte nedslås och vägrade festen den dödshjälp som så här i efterhand hade varit den mest humana lösningen för alla inblandade.
Min hjärna har varit vänlig nog att ta bort stora delar av händelseförloppet från kvällen. Men några fragment stannade kvar. Förmodligen sparade för att de var talande snarare än viktiga för festen. Ett är att en söt tjej väldigt hårdhänt masserar min nacke medan vi båda pratar i mun på varandra. Hon om sin kille och jag om min svininfluensa-vaccinering. Sen ett annat när de sista fem tappra dansar till en power-ballad och ingen riktigt vet hur de ska röra sig. Och så det mest tydliga, solen som går upp samtidigt som vi står på balkongen och röker. Vilket först är väldigt vacker och ger en känsla av samhörighet men som för min del snabbt övergår i skam då jag inser att jag nu oåterkalleligt förstört hela dagen och att mitt bidrag till den här världen är av ringa vikt.
(skriv om ett bidrag)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ibland måste man bara leva utan att tänka på morgondagen, det ligger ingen skam i det. Lösa världens problem över en whisky klockan fyra på morgonen har sin plats i livet också. Inte för ofta bara. En härlig formulering, ge festen dödshjälp.
SvaraRaderaFyllesnack har sina poänger, om man uppskattar envägskommunikation. :) Det känns som om din berättelse utspelades - igår. Om texten är deppig, nja...? Sådant är livet.
SvaraRaderaHela berättelsen går lite i moll, och det verkar som om ni redan från början är lite less och att det späddes på av humöret på resten av deltagarna.
SvaraRadera