Omgivningen tilldelar dig din personlighet. De bestämmer vem du är och hur du uppfattas. Självklart får du vara med på ett hörn och påverka men omgivningen har alltid sista ordet. Du är inget annat än ett tomt rum som möbleras av folk i din närhet.
Visst kan förneka detta och hävda att omgivningen inte förstår hur man egentligen är, men det är inte bara felaktigt utan direkt nonchalant. För vem är du att påstå att du håller på en sanning som ingen annan kan se? Du är alldeles för partisk för att bedöma dig själv, lämna det till folk som har en sundare distans. Självklart kommer du få flera olika roller du kan spela beroende på vem du speglar dig i. Omgivningen är på det sättet väldigt generös och ger dig en viss valfrihet i hur du vill vara. Men samtidigt som du får egna personligheter tillkommer också ansvaret att vara med och forma andras. Omgivningen vill alltid ha mer personal, däri ligger dess girighet.
Rent teorietiskt skulle du ju kunna strunta i vad alla tycker. Du kan ju alltid flytta ut i skogen och leva på barr och rulla dig i lera. Där är du totalt fri att forma din egen person. Men om någon skapas i skogen och ingen finns där för att observera det, hur kan man då veta att det har hänt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Lika sant som jobbigt. Vill man förändra sin roll är inte mycket annat att göra än att byta sällskap. Som du så snyggt uttrycker det "kommer du få flera olika roller du kan spela beroende på vem du speglar dig i".
SvaraRaderaSjälv stannar jag i skogen, där jag skriver mitt liv i leran. ;)