Min kusin och jag

Som små klättrade vi mycket i träd och lekte låtsaslekar. Lik de flesta barn var vi naiva och hade vi en skev verklighetsuppfattning, något som inte förändrades av att vi växte in i tonåren, tvärtom. Där stretade vi emot så gott vi kunde, mot etablissemanget, vuxenvärlden och även mot oss själva, men aldrig mot vandra. Vi blev oskiljbara och byggde vår vänskap som en barriär mot omvärlden. Överallt trodde folk att vi var bröder trots att vi inte ens var släkt. Som en kompromiss mellan det återkommande antagande från omgivningen och den verkliga avsaknaden av blodsband, började vi kalla vandra oss kusiner.

Men likt alla ansvarslösa tonåring växte vi snabbt upp till inkompetenta vuxna. En oundviklig del i den mognaden var en gradvis förvittring av vår mur. Den första sprickan jag minns kom med kaffedrickandet. Jag fascinerade av det medan min kusins var helt oförstående till hur man kan uppskatta något som "luktar bränt och smakar tjära". Det luktar "de luktar tjära och smakar bränt" rättade jag honom och pinade det i mig, tills jag en dag (till min egen stora förvåning) plötsligt började uppskatta de.

Efter det blev våra meningsskiljaktigheter bara fler och i kombination de olika vägar livet obarmhärtigt tvingades ut på växte vi långsamt ifrån vandra. Jag åkte runt hela världen i jakt på mig själv medan han gjorde samma resa hemma. Inget av oss hitta naturligtvis några svar men både en rad intressanta frågor som vi gärna diskuterar när vi träffas och fikar. Jag drickandes kaffe och min kusin zingo.

(Skriv om att hålla ihop)

Slå en signal

Om jag någonsin skulle försöka imponera på en söt kvinna från tiden innan 1870 så hade jag visat hur en telefon fungerar. En makalös uppfinning som gör det möjligt att kommunicera utan behöva ta någon som helst hänsyn till geografiska avstånd. Jag skulle ge henne min gamla Nokia 3310 och själv ta min Eriksson. Sedan skulle det sett ut ungefär så här:

- Gå in i andra rummet och tryck på den gröna knappen när den börjar låta, instruera jag. Sätt den sedan den mot kinden, med ena kortsidan mot munnen och den andra mot örat, så här.
Jag visar på mig själv och blinkar tufft och flörtigt med ena ögat. Hon ler och går förväntansfullt in i rummet bredvid. Jag är tvungen att bita mig lätt i tungan för att inte brista ut i förtjust fniss, gud vad kul det här ska bli!
Sedan ringer jag och hon svarar, sätter telefonen mot kinden och andas i luren.

- Hej det är ja!
- Va?, säger hon skrämt och sedan fnissar hon, hihi
- Hahaha
- Hur fungerar detta?
- Jag vet faktiskt inte! Men visst är det häftigt.

Hon fortsätter och ställa lite frågor om telefoner som jag inte heller kan svarar på och vi lägger på och möts i mitt rum igen.

- Visst var det häftigt!
- Ja, det var en lite kul grej

Jag blir irriterad för att hon redan verkar lyckas smälta överraskningen och hunnit tröttnat.

- Lite kul!? Förstår du att man kan vara varsomhelst och kommunicera med vem som! På andra sidan jorden, inga problem, vi kan prata ändå! Det är bland de häftigaste som nånsin uppfunnits!
- Klart det är häftigt men... Hon nickar mot sin tidmaskinen, behöver varken ta hänsyn till några avstånd, vare sig de mäts i sekunder eller meter.
- Ehh... ja just de

Det uppstår en kort lite pinsam tystnad

- Hur fungerar en sån?
- Jag har inte tid att förklara, haha. Jag måste vidare, hej!

Hon kryper tillbaka in den märkliga maskin hon kom från och stänger dörren. Den mullrar och skakar en stund innan den plötsligt upplöses i tomma intet. Jag står kvar och känner mig dum. Ibland är man bra självcentrerad...

(skriv om en signal)

Snadmalaren

Snadmalarens lever på 3500 meters djup. Den är maskliknande till formen och har tre små fenor slumpmässigt utplacerade på kroppen. Den är helt blind och tillbringar större delen av sitt liv med att gnida sig mot botten. Den märkliga sysselsättning skapar statiskt elektricitet vilket är den enda näring varelsen behöver. Trots att den saknar naturliga fiender och har möjlighet att befrukta sig själv ökar aldrig artens bestånd. Först när en snadmalare dör befruktar den närmaste levande snadmalare sig. Det finns en telepatiskt förbindning mellan alla artmedlemmarna och en tyst överenskommelse att aldrig bli fler. Snadmalaren beståndet har alltid legat stabilt runt sju stycken. Deras roll för ekosystemet är obefintlig och dess existens är en hemlighet för resten av jordens invånare. Trots det fortsätter de idogt sitt bottengnidande och upprätthållandet av sitt bestånd. Mer av tradition än någon annan anledning

(skriv om något oviktigt)

Tetris

Det var som att spela tetris. Varje nya möbel som bars upp för trappan behövde noggrant passas in i det lilla rummet. Rummet var avlångt med dörren på den ena kortsidan och ett fönster mitt emot på den andra. Jag började med att ställa in skrivbordet längst in och fyllde sedan på med resten av möblerna längst de båda långsidorna. Det var bökigt och trångt men efter lite trixande hade jag fått in allt. Det enda lediga utrymmet som fanns kvar var en smal väg från dörren till skrivbordet.

Jag gick fram och tillbaka några gånger på dessa sista lediga kvadratmeterna för att känna in möbleringen. Den kändes som något saknades, den sista tomma golvytan fick mitt arbete att kännas ofärdig.

Från flyttbilen på väggen hit hade jag sett att kvarteret hade en secondhand-hand affär och jag skyndade dit. De sålde mest kläder men jag hittade en grön ryamatta, betalade och skyndade mig tillbaka. Den täckte perfekt det kala ytan. Mitt rum ut som en grönskande dal med möbler som reste sig längs väggarna och ramade det gröna täcket i mitten. Jag kände mig belåten och jag visste att jag skulle trivas här.

(skriv om att möblera)

in Betrieb

Berlin har inga hissar, det är en liten fläck i den annars skinande metropolen. Fast det är lika bra de, spännande möten sker inte i hissar. Det sker någon gång efter midnatt, i överfulla kök, i märkliga lägenheter med betongväggar. Det sker när "rök ej"-skylten på väggen inte längre är ett förbud, utan bara en rekommendation, och handfatet fungerar som askfat. Då finns det spännande mötet i soffan längst in i hörnet och då ångrar du att du aldrig läste tyska i skolan. Men du prövar ändå, din rusiga hjärna har förväxlat din vanliga blygheten med frispråkighet.

Det visar sig att hon är från London, pratar engelska. Vilken tur att du inte valde tyska, nu kan du spanska istället. Det är ett bättre språk och du kan fortfarande kommunicera med kvinnan i hörnet. Du både äter kakan och har den kvar. Hon skrattar när du berättar de. Sedan pratar hon om sig själv medan du matar krukväxten på bordet med glödande fimpar.

Ett tag senare sitter ni en taxi. Både chauffören och hon skrattar gott åt att du använder säkerhetsbälte. De kallar dig "feigling", fegis men du bryr dig inte. Du har högre ambitioner i livet än att dö i en taxi.

I hennes trappuppgång finns inte heller en hiss. Du påpekar det och hon ler. Det gör inget, inga spännande möten har någonsin skett i en hiss, viskar hon. Sedan tassar ni tyst upp. Man måste ju inte störa grannarna bara för att man är full.

(skriv om ett spännande möte i en hiss)

Alla dessa dagar

Jag är i grund och botten en konservativ varelse. Jag gillar inte att kasta mig ut i det nya, föredrar det gamla och trygga. Men skulle man alltid leva så kommer man få ett tråkigt liv, det förstår jag. Därför ser jag till att lära känna rastlösa människor, sådana som kan ta mig med ut i världen (eller i alla fall ur hemmet) någongång ibland. Folk som kan göra mitt liv mera spännande. Det är ett ganska osympatiskt drag. Men jag antar att jag har några sympatiska drag för att kompensera det eftersom jag ändå känner ett gäng sådana personer som fortfarande vill hitta på saker med mig.

Därför var nyåret bra (jag räknar det till de hundra dagarna, för det var först efter tolv som det kom igång). Förutom att det var en trevlig fest så lärde jag känna en massa rastlösa människor. Nu ordnar de utflykter, middagar och resor, som det tar med mig på.

Men sällskap i all ära, mina bästa tiden var dagarna som följde efter nyår. Då jag åkte hem och hade hela lägenheten för mig själv. Där jag kunde vara klädd i morgonrocken hela dagarna och bara pyssla och titta på film. Det är livet de!

(Skriv om det bästa som hänt de senaste 100 dagarna,)

Konstnärsbröd

Hon hatade sin ateljé. De fula tavlorna, de trista skulpturerna och det billiga vita platsbordet som i dag var prytt med en grå degklump. Den låg som en varböld på bordsytan och försökte se oskyldig ut. Det gjorde henne ännu argare, degen liksom allt annat i rummet, var ett bevis på hennes oduglighet. Inget här var oskyldigt! Hon rös av ilska.

Hon tog fram en halvtom vinflaskan ur ett skåp. Öppnade skruvkorken men förmådde sig inte dricka. Istället vände hon upp och ner på den och lät gravitationen kasta ut vinet i vasken. Hon gick av och an i rummet utan att lyckas lugna sig. Till slut stannade hon framför bordet.

Hon tog ett par djupa andetag. Men det gick inte att hålla tillbaka. Hon tog flaskan i dess halsen och med den som klubba gick hon lös på degen. Klumpen var mjuk och varje slag fick den att ändra form och röra sig ut över bordet. Hon fortsatte slå i blind raseri ändå tills degen flutit ut till en tjock pannkaka. Svetten stod och vägde halvvägs ut ur hennes porer, osäker på om den behövdes eller inte och kroppen kliade. Men allt kändes något bättre.

Hon tog ett par kliv tillbaka och tände en cigarett. Tobaken gjorde alltid gott, speciellt i kriser. De hör ihop, som hörn och damråttor. Synd bara att de inte vara längre. Underbart är kort, tänkte hon. Nu kände hon sig lugnare, mer samlad. Värdigt klev hon tillbaka till bordet för en andra rond. Behärskat slog hon slog flaskan mot bordskanten så kroppen splittrades och glasbitarna spreds över golvet.

Sedan stack hon stillsamt men kraftigt degen några gånger med den avslagna flaskhalsen. Hon rökte ytterligare två cigaretter vars fimpar hon tryckte ner i klumpen. Efter de kände hon sig sansad nog att återuppta sitt bakande.

Hon formade degen till en lång limpa, knåda den behövdes hon knappast göra. Sedan la hon in den i ugnen. Så där, tänkte hon, om tjugo minuter har jag en ny vän.

(skriv om att skapa med händerna)